julesbjork.blogg.se

Hallå darlings. Det är lördag. Snart lördag kväll, till och med. 

 

Jag och Anton sitter vid köksbordet, han med sitt plugg och jag med min utveckling. Så skulle en kunna säga åtminstone. Jag har blivit klar med sista modulen i min internetterapi och dessutom läst ut Våga vara operfekt. En helt fantastiskt bok. Jag har läst den i flera veckor, ett kapitel i taget, skrivit ner, reflekterat, tagit med mig. Brené Brown skriver om att våga leva helhjärtat och det är sårbart skört vackert starkt modigt läskigt och nervpirrande. Genuint. Boken är uppdelad i tio livsråd. Ett av dessa är att värna om tacksamheten och glädjen, för att frigöra sig från rädsla och otillräcklighet. Hon skriver om att våga visa upp sitt sanna jag, vilket bara kan ske om en jobbar på att älska sig själv. Det kan inte ske genom att tänka "om jag gör vad som krävs för att passa in kommer jag känna mig accepterad, och då kommer jag tycka bättre om mig själv". Det är bara en av många saker som talade till mig. Jag kände mig träffad, av att försöka passa in för att på så sätt få andras bekräftelse och gillanden och då känna att då, äntligen då, kan jag tycka mer om mig själv. 

 

Jag tänker att det inte handlar om att en inte kan älska någon annan förrän en kan älska sig själv. Det tycker jag är ett banalt sätt att se på det. Jag tänker att det handlar om att våga uttrycka sig, våga ha sina känslor i det öppna, våga frångå normen och vara okej med det, även om andra inte är det. 

 

... Nu bläddrar jag i mina egna anteckningar och finner så mycket guld att jag vill skriva av allt. Men det känns inte riktigt rimligt. 

 

Det sjätte livsrådet lyfter i alla fall att värna om skapandet, och frigöra sig från jämförelsetänkandet. Det står ungefär såhär: "De tvångsmässiga jämförelserna leder fram till en nedslående paradox: vi ska både passa in och sticka ut. Det handlar inte om att vi ska lära oss att tycka om oss själva och värna om tillhörighet och äkthet. Det handlar om att vi ska vara precis som alla andra, fast bättre."

 

Fast bättre.

 

Jag tycker att det är så slående. Kanske för vår samtid, kanske för all tid? 

 

Det är så enkelt att jämföra sig, att alltid känna att det finns mer en kan göra. Jobba mer, tjäna mer, ha ett finare hem, träna mer, träna bättre (!), vara snyggare, umgås mer med vänner, läsa mer, kunna mer. Resa mer. Konsumera mer. Ligga mer. Sova mindre, kanske? För hur ska en annars hinna med? 

 

Jag läste någonstans när jag studerade till min kandidat i medie- och kommunikationsvetenskap att hjärnan inte kan sortera alla olika intryck när vi scrollar på sociala medier. Om vi ser att en person är på en solsemester och poserar på en fantastisk strand, en annan äter en underbar måltid på en restaurang med sin partner, en tredje har precis fått barn, en fjärde visar upp sin lägenhet som såklart är amazing, en femte har blivit befordrad eller fått nytt jobb, en sjätte är på gymmet, etcetera etcetera - så kan inte hjärnan sortera allt detta. Den tolkar det som ett intryck, en person. I våra tankar jämför vi oss alltså med en person, inte med sex olika personer som kanske fokuserar på olika saker, åstadkommer olika saker och har olika mål. Men för dig och mig som scrollar blir det en person som hinner, orkar med, har råd till alla dessa saker samtidigt. 

 

Det är inte konstigt att en kan känna sig otillräcklig.

 

Att ta hand om mig själv har blivit mer och mer viktigt. Jag försöker prioritera mig själv, mitt välmående och min egen utveckling framför vissa andra saker. Ibland känns det tufft, tråkigt, meningslöst. Ibland känns det helt fantastiskt. Men ju mer tid jag lägger på mig själv, desto mer upplever jag att jag är värd det. 

 

Därför blir böcker som Våga vara operfekt ett underbart verktyg i processen att ta sig närmre den en vill vara, hur en vill leva och att hitta vad som är meningsfullt. Och för mig är det så, så viktigt att känna att jag själv lever ett liv jag vill leva, att jag får lov att vara mänsklig och att jag genom stöttning ur böcker, relationer, poddar och allt möjligt kan hitta styrkan till att våga göra det jag vill. Våga hitta min egen väg, även om den kan tyckas vara krokig. Utan att det måste handla om fina jobbtitlar, perfekta kroppar, pengar på kontot eller det typiska familjelivet. 

 

Så. Om ni också är i en sådan process eller kanske skulle vilja vara det - köp boken. Den kanske inte kan revolutionera hela ens liv, men den kan definitivt sätta igång tankebanor som kanske ligger vilande eller är helt nertryckta på grund av Instagram-hetsen och LinkedIn-ambitionerna och allt däremellan.

 

Det var inte alls det jag tänkte säga idag, men nu blev det så. Hoppas ni har en fin lördag. Vi ska snart äta tacos och sedan spela antingen kortspel eller tv-spel och jag kan inte tänka mig något bättre faktiskt. Puss.