Hela mitt liv så har jag väntat på att någon ska ge mig den där känslan

Hej från sjuklingen. Har varit hemma från jobbet onsdag-fredag, för jag mådde kasst i tisdags men kunde såklart inte missa eventet med YLB, men efter det bara däckade jag totalt. Helt feberyr och snuvig, ont i halsen och så. I onsdags sov jag pö om pö hela dagen, tittade på film och serier i sängen varvat med soffan, saknade Tonks som var på djursjukhuset för kastrering och saknade ihjäl mig efter Emelie då jag var lite självömkande och ville ha pussar på pannan. Vi skulle ha telefondejt vid 19 men precis innan det knackade det på dörren och jag fattade cirka noll, väntade ju inte besök? Och då är det lite läskigt att öppna dörren? Men gjorde det ändå och där stod hon. Känslig som jag är började jag gråta lite av lättnad. Igår tvingade hon mig att fortsätta ta det lugnt (jag är så dålig på att vara sjuk), gjorde soppa till lunch åt mig och sedan åkte vi i alla fall iväg till Maxi på kvällen för att handla mat. 
 
Tycker så synd om Tonks som går runt med sin tratt på huvudet, men vill ju inte att hennes sår ska bli inflammerat. Lilla tjejen. 
 
Nu ska jag titta på Glee, för Emelie är iväg och jag behöver vila. Puss.
 
Såhär går jag alltid runt hemma så fort det börjat bli lite lite varmare. Shorts är livet. 

Jules | | Kommentera |

En katt i fönstret och Lorde i högtalaren

Det spöregnar här nu, Tonks sitter i fönstret och tittar ut på regnet som ilar ner från himlen. Jag har precis diskat, efter att ha sett minst tre avsnitt av The Blacklist. Nu fanns det inga fler ute. Jag har ont i tandköttet och undrar hur lång tid det tar för det att läka. I eftermiddags låg jag i sängen och sov i någon slags konstig feberdimma, trots att jag egentligen vet att det inte alls är feber. Såvida inte det har kommit i samband med tanden? Men jag har pms och som vanligt när jag har pms går kroppen bananas.
 
Jag har tänkt skriva ett långt inlägg om hur det var att ha kopparspiral och hur det är efter att ha tagit ut den, men jag har ärligt talat inte orkat. Dels för att jag inte orkar hitta bevis, jag orkar inte bli ifrågasatt, och dels för att det är så mycket. Det är så så så mycket. Men kort och gott: sätt aldrig in en kopparspiral. Om du har en, ta ut den. Att få kopparöverskott och att bli av med kopparöverskott är tio gånger värre än vad det låter som. Det är så stor skillnad för mig, på min psykiska ångest och min fysiska ångest (som beror på koppardumpningar). Den får hjärtat att bulta så hårt och så snabbt, magen att krampa, den känns till och med i ryggen. Den gör mig yr och kallsvettig. Idag, eftersom jag har pms och ett kopparöverskott som heter duga som kroppen försöker avgifta mig ifrån, blev jag illamående och kallsvettig precis efter lunchen. Det var så illa att jag kräktes och sedan var tvungen att gå hem. 
 
Och alla som säger, och alla som har sagt, att kopparspiral är biverkningsfri - håll tyst. Om en ser på det logiskt - tänk dig att du har ett verktyg inne i ditt känsligaste område som är gjort av en metall. Tror folk verkligen inte att det kan skada kroppen? Trots att någon försöker övertyga om motsatsen? 
 
Som sagt. Det kommer nog komma ett långt inlägg om detta framöver. Jag behöver bara sortera mina tankar lite. Bli lite bättre. 
 
MEN i övrigt har jag en bra vecka framför mig. Imorgon har vi ett event med Young Ladies in Business på kvällen, på onsdag ska jag jobba och sedan bara ta det lugnt hemma med Tonks för hon ska kastreras under dagen, på torsdag efter jobbet kommer Emelie hit och i helgen ska vi till Ikea och lite annat. På söndag är det dessutom sittning! Ska bli kul. 
 
Det var det hele. Hoppas att ni mår lite bättre. Puss!
 
Jules | | Kommentera |

You know my heart is yours and yours alone

Min kalender har ett citat i högra nedersta hörnet varje vecka. Den här veckan står det: att vänta på glädjen är också en glädje, och jag försöker verkligen hålla med. Men det går ju inte. Längtan är för stor och saknaden är som två knytnävar mot axlarna; trycker ner mig i golvet. Hur länge varar känslan av att vara nykär? Jag är inte helt säker på tidsmåttet, men jag är säker på att intensiteten inte brukar förstärkas på det här sättet. Alla ord känns tomma, det finns inga som är stora nog. När vi är nära känns allt så självklart, när vi inte är det känns allt självklart men samtidigt så overkligt. Är det på riktigt? Är hon verkligen min? Har jag drömt alltihop? Ibland vaknar jag på morgonen och försöker febrilt leta efter ett riktigt minne, en doft, ett meddelande på telefonen. Något för att bevisa att det inte bara är något hjärnan har knåpat ihop under natten. Det skulle lika gärna kunna vara det. 
 
Jag blir fortfarande nervös när hon skriver att hon har satt sig i bilen och är på väg hit. Det där pirret som dyker upp i magen när hennes namn syns på telefonen känns någon gång varje dag. När vi står och lagar mat i köket kan jag inte låta bli att röra vid henne varannan sekund. Dra henne intill mig, snudda hennes axel med mina läppar, lägga en hand vid midjan. Bara så att jag får känna att hon är där. Att det är på riktigt. 
 
Förståelsen hon visar varje gång jag är ledsen eller upprörd. Hur hon skrattar åt mig när jag är lite sur för att jag är hungrig, istället för att bli sur själv. Pussar mig på huvudet, säger att vi ska äta snart. Hur hon tar min hand oavsett var vi är någonstans, oavsett om någon tittar snett eller inte. Med henne bredvid mig kunde jag inte bry mig mindre. Likväl som jag vill visa det för mig själv, vill jag visa det för alla andra. Att det är på riktigt. 
 
Ni vet när en träffar någon och alla ens planer, alla ens drömmar, liksom blir lite blurriga i kanterna ett tag? De där storslagna idéerna, målen en har, drömmarna som till och med kanske är helt hemliga. De blev blurriga, sedan blev de helt klara igen. De behövde bara redigeras lite, ändras om något. För att hon skulle få plats. För att det är på riktigt. 
 
Från hjärtat, Jules | | Kommentera |
Upp