PINK SHADES

Hej alla mina små kycklingar. Det är slutet på juli och hettan försvinner aldrig. Igår åskade det och några droppar regn föll men solen sken igenom och värmen minskade inte överhuvudtaget. Vi har 30 grader i lägenheten och en får anstränga sig för att inte ge upp hoppet totalt. Om precis allt. Eller så får en åka och bada då och då, för att överleva, vilket vi såklart har gjort. 
 
Jag försöker verkligen ta varje dag som den kommer just nu. Jag har blivit sjukskriven och det känns som att stressen aldrig lättar, vad jag än gör. Så jag försöker andas mig igenom det? Eller något. Jag vet inte. Orden har försvunnit ifrån mig också, det är så svårt att formulera sig. Hitta rätt meningsbyggnad, finna rätt ord. Det började redan tidigt i våras, jag visste knappt hur jag skulle skriva ett mejl, än mindre något viktigt. Kan sitta och stirra på ett dokument utan att ens veta var jag ska börja, trots att jag vet vad jag vill få fram. Minnet är sämre än vanligt, halsbrännan är nästan konstant. Så, en sjukskrivning var väl på sin plats. 
 
Idag åkte Emelie till Stockholm för att jobba på Pride, vilket innebär att jag är själv tills på söndagkväll. Ska försöka göra sånt jag verkligen vill, typ läsa böcker, skriva, kanske ha hemma-spa, åka och bada helt själv en kväll. Landa lite. Gosa med katterna och laga lite god mat. Eller beställa hem mat, om det är så. 
 
Imorgon ska jag gå ut och äta med mamma, Viktor och Ellie. Ska bli jättemysigt. Dessutom ska jag på massage på förmiddagen eftersom jag äntligen bokat en tid för det där presentkortet jag vann under Queens i mars. 
 
Inte mycket till uppdatering detta men hey, jag lever åtminstone. Uppdaterar min instagram (@juliabjorknert) lite oftare än här om ni vill kika. Nu ska jag fortsätta läsa Harry Potter och Fången från Azkaban, får se hur många HP:s jag hinner den här veckan. Puss.
 
Från hjärtat, Jules | | Kommentera |

I still drink from the cup you stole from the bar

Jag har pms. Och som alltid när jag har pms blir jag sjukt osäker och får tusentals tvivel som skaver i hela kroppen. Börjar fundera på om jag är bra nog. Bra nog i jobbet, bra nog i min relation, bra nog som vän, bra nog i mig själv. Tvivlet nästlar sig in i framtidsplaner och drömmar, i saker jag redan har inplanerade, i själva stommen av vad som är jag. 
 
Tittar mig i spegeln och gillar inget av det jag ser. Skriver hundra ord och suddar ut lika många. Pratar inför folk och önskar jag kunde hålla käft. Jobbar och undrar när någon ska se igenom; se hur dålig jag är på det jag gör. Och jag VET egentligen att alla dessa tankar beror på att det är den tiden på månaden, men det är så frustrerande att varje månad lida av så starkt självtvivel och inte veta vad en ska göra åt det. 
 
Och nu vill jag även såklart radera hela det här blogginlägget. Men det tänker jag inte göra. 
 
 
I övrigt? 
 
Efterarbetet med festivalen sker pö om pö. Igår var jag och Alexandra på UNIK för att föreläsa och hålla workshop för ungdomar angående sexuella trakasserier. De var så kloka och duktiga. Imorgon och på fredag ska jag gå på del två i utbildningen för Interkulturell konflikthantering genom dialog. På fredagkväll kommer Lojs hit! Äntligen! Älskade Lojs. Vi ska förmodligen till Konstmuseet, kanske till Stadsmissionen, kanske ta en öl på en uteservering om det är soligt? Kanske äta brunch på Kallskänken. Det blir mycket mysigt hur eller hur. 
 
Nu ska jag fortsätta jobba. Puss. 
 
Från hjärtat, Jules | | Kommentera |

#metoo och känslorna därefter

För er som inte vet det, så var jag en av de två arrangörerna för #metoo-manifestationen i Kalmar. Den gick av stapeln i söndags, samtidigt som resterande manifestationer i Sverige. Förra onsdagen skrev nämligen Alexandra Durne till mig och frågade om jag ville vara med på tåget. Jag trodde inte då att det skulle bli så stort som det blev. Vi har pratat i P4 Kalmar, blivit intervjuade av flera tidningar (ett två tre fyra fem osv) och sedan stått på scenen på Larmtorget inför ett hundratal personer. Det har varit fantastiskt. Fantastiskt för att jag har sluppit känna mig ensam. Fantastiskt för att jag har sett hur så många kvinnor och tjejer har vågat öppna upp sig, berätta, lägga skammen där den hör hemma. Fantastiskt, men så jävla sorgligt. Att vi gjorde det, men att vi behövde göra det. Att vi orkade, men att vi var tvungna att orka. Att vi berättade, men att vi hade så mycket att berätta. 
 
Ända sedan hashtaggen uppmärksammades och hela karusellen drog igång har jag haft en så jävla skavande känsla inombords. Det har gjort så ont. Jag har blivit rädd, igen. Jag har blivit så rädd. 
 
För om det är något som #metoo faktiskt har visat, så är det att förövaren verkligen kan vara vem som helst. En partner. En släkting. En klasskompis. En polis. Någon du har gemensamma vänner med. Ett ex. En kompis pappa. En vän till familjen. En okänd man på krogen. Mannen bakom mig i kön på Maxi kan vara en förövare. Mannen som sitter och väntar på sin pizza på pizzerian när jag kommer in där kan vara en förövare. Busschauffören som kontrollerar min biljett kan vara en förövare. Baristan jag beställer kaffe av kan vara en förövare. Vem som helst. 
 
Det har gjort mig rädd. Räddare än vanligt. Den där rädslan som liksom griper tag i hela ens inre och aldrig lämnar en ifred, den som jag har försökt jobba bort så länge. Den där känslan av att min första förövare ska stå utanför min ytterdörr, väntandes, har dykt upp igen. Den känslan jag har kämpat så mycket med att få bort. Den känslan som under flera år gjorde mig livrädd att gå fram till min ytterdörr för att låsa den, för det var då jag trodde att han skulle slita upp dörren. Stå där utanför med ett hånflin. Den känslan har byggt bo i min bröstkorg igen. 
 
Det har också gjort mig mer medveten om allt jag har förträngt. All skam. All smuts. Alla äckelkänslor. Alla minnen som har varit på gränsen, som jag inte riktigt har kunnat ta på, knappt kunnat förklara. Inte riktigt berättat för någon egentligen. Som den där gången när en bekant kom hem till mig på dejt när jag var 17 och vi tittade på film. Hur han i princip tvångshånglade upp mig i min soffa och med stönande ord sa att jag hade ju retat honom så länge nu. Hur han senare, när vi la oss i min säng för att fortsätta titta på ytterligare en film, smällde igen min dator och nästan slängde ner den på golvet, för att sedan övertala mig att ligga med honom. Hur han kysste mig hårt och sa att jag gjort honom så jävla kåt. Hur det enda jag kunde tänka var: men jag har ju inte gjort något. Att jag aldrig sett det som något annat än sex, för jag sa aldrig emot. Hur jag nu minns hur ont det gjorde. Att jag låg där under honom, väntade på att han skulle bli klar, låtsades njuta, hur det brann av smärta i mig. Hur jag gjorde allt för att låta bli att tänka på smärtan, hur jag bara ville vara normal. För att jag trodde att det var normalt. Att det var så sex skulle gå till. Jag sa inte nej. Men jag kände mig så uttnyttjad efteråt, både då och under andra liknande situationer, senare. 
 
Eller de gånger då jag har gått ner på en snubbe för att jag har känt mig tvingad. Antingen för att jag, tydligen, har retat upp dem. Gjort dem kåta. Hur de säger att de inte vill ha blueballs, det gör ju så jävla ont, kan du inte i alla fall gå ner på mig? Eller för att jag har känt mig skyldig till det av andra anledningar. Kanske för att de har erbjudit en sovplats. Eller bara för att jag ska få undvika att ligga med dem. En avsugning kan de få, har jag tänkt, så kanske jag slipper tjatet sen. Så kanske jag slipper ha sex med dem. Efteråt har jag känt mig så jävla smutsig. Så jävla, jävla smutsig. 
 
Eller minnet av när jag var på Emmabodafestivalen när jag var 18 år och följde med några killar till husvagnscampingen. De verkade shyssta. Deras kompis som var där verkade inte lika shysst dock. Jag minns inte hur, eller varför, men till sist satt bara han och jag kvar i förtältet till husvagnen. Jag minns att han fyllde på mitt shotglas, om och om igen. Jag minns hur jag till slut kunde känna i luften att något inte stod rätt till. Att jag befann mig i en farlig situation. Jag minns hur jag tog mig därifrån, snubblandes. Var så full att jag knappt kunde gå. Jag minns hur jag fick hjälp tillbaka till festivalområdet, när jag väl hade tagit mig halvvägs. Då var jag så berusad att jag efter det har en minneslucka på flera timmar. Rädslan av just den situationen gör mig spyfärdig. Hur jag som artonåring kunde känna att det låg en våldtäkt i luften. Kanske hade jag fel. Kanske hade jag helt rätt. Men rädslan var verklig oavsett. 
 
Eller alla gånger då någon har tagit på mig på ett dansgolv. På krogen. Hur någon har klämt på min rumpa, smekt mitt underliv, nuddat mina bröst helt med avsikt. Eller de gånger då en pojkvän har pressat mig på sex. Visat sig sura för att de inte har fått ligga på tio dagar. Blivit arga. Eller tjatat sig till ett knull, utan att förstå vilka gränser de passerar. Eller hur jag har vaknat upp med händer innanför mina trosor, av både pojkvänner, och andra som har fått låna sovplats. 
 
Hur jag nu, 25 år gammal, sitter hemma och är rädd för att mörkret sluter sig utanför fönstrena. Hur jag den senaste veckan har ryckt till så fort jag har sett något i ögonvrån, eller så fort det har känts som att någon har varit i rummet. Det har inte varit någon där en enda gång. Men hjärtat hoppar högt, hela tiden. Rädslan sitter precis, precis under huden. Som den har gjort så många gånger tidigare. Det gör mig utmattad, ärligt talat. 
 
#metoo har gjort det sexuella våldet fruktansvärt verkligt. Hur kan någon som har varit utsatt någonsin lyckas ta tillbaka sina gator igen? Hur kan någon som har varit utsatt någonsin känna sig hemma i sin egen kropp? Hur ska jag lyckas övertyga mig själv om att min kropp är min egen, ingen annans? När så många har tagit sig friheter. När så många har utnyttjat. Våldfört sig på. Utövat makt över.
 
Hur ska jag lyckas få rädslan att försvinna, när jag vet att vem som helst kan vara en förövare? 
 
Från hjärtat, Jules, Om feminism | | En kommentar |
Upp