I fell apart many times
Läkarbesök. Uppföljning. Jag är nervös innan, kanske mer nervös än vad jag vill erkänna ens för mig själv.
Jag vet aldrig var jag ska börja. När en läkare tittar på mig med snälla ögon och ber mig att summera. Säger att de har läst min journal men gärna får lite bakgrundsinformation direkt från mig. Hur summerar man ett trauma? Hur beskriver man sitt mående från barnsben till nuläge?
Jag säger ingenting om det. Berättar inga detaljer. Förklarar mina dissociationer, förklarar att jag behöver vila. Mycket. Förutsätter att hon vet varför jag har PTSD, förutsätter att det står någonstans bland alla ord om huvudvärk och ledvärk och spänningar och ångest och behandlingar.
Hon frågar om jag känner mig deprimerad.
Det är en svår fråga att svara på.
Jag var deprimerad. När jag var 19 år och kände som att min värld hade gått under, när allt kom ifatt mig, när studenten var tagen och utsprungen, när det inte längre fanns någonting att klamra sig fast vid. Allt blev så svart då. Jag låg i min säng i mitt stora rum i källaren och visste inte om jag någonsin skulle känna att jag ville gå upp. Men jag tog mig därifrån, på något himla sätt lyckades jag ta mig upp gång på gång på gång. Allt var så svart men det fanns strimmor av ljus. Små, små strimmor och en beslutsamhet och en önskan och en längtan. Om att detta inte kan vara allt.
Allt är inte svart nu. Väldigt många saker är väldigt, väldigt ljusa. Några saker är mörkgrå. Och däremellan är det färg.
Rosa vårblommor och blå himmel och nya kritvita skor och hans bruna hår och mina röda tånaglar och solglasögon med rosalila glas och gröna blad på träden och shiny Pokémons i alla möjliga färger.
Jag svarar att nej, jag är inte deprimerad. Jag är traumatiserad. Och jag behöver utrymme att läka. För jag ser så många strimmor av ljus nu, jag har så mycket hopp om och tillförsikt för framtiden. Samtidigt flackar blicken och jag är nära på att börja gråta när jag säger att jag inte vill bo såhär nära Öland längre och jag tänker på gårdagens dissociation då jag helt tappade kontakten med mina ben.
Hur summerar man ett trauma?
Jag kan säga såhär: ett trauma är svart. Så svart, den mörkaste svärtan. Och när det då bryter igenom en strimma av ljus, något vitt, någon annan färg, så är det både skrämmande och underbart. Kan allt bli till färg? Kan det svarta försvinna helt? Vad skulle det i så fall innebära?
Jag har inget svar men jag har nu ytterligare tre hela månader på mig att låta färgen ta plats. Att ge mig själv utrymme att landa, läka, processa. Andas. Jävlar vad jag ska andas.
