Spridda tankar en måndagsmorgon
Gomorron. Jag sitter vid mitt köksbord och äter frukost, tänkte att jag kan blogga en sväng nu när jag har läst ut Björnstad-böckerna och inte velat påbörja någon annan. Det är måndag och grått ute. Vår lägenhet är väldigt kall och jag värmer mig med vetekudden. Undrar när elementen sätts på.
Jag har tre kapitel att läsa i kurslitteraturen idag inför morgondagens föreläsning och sedan ska jag till kiropraktorn i eftermiddag också. Förhoppningsvis prata med Lojs en sväng. Imorgon är det dags för föreläsning igen och sedan yoga! Den är väldigt mycket mer utmanande än yogan jag gör hemma. Långsammare, ännu mer fokus på andning och kropp. Ibland har jag svårt att hitta till något av det, ibland kommer det alldeles för nära. Mycket spänningar som släpper. Tänk så mycket vi bär på, som kanske aldrig får komma ut, om vi inte anstränger oss för att ge det chansen.
I lördags var det fantastiskt väder, kanske sista sensommardagen för i år? Jag och Anton packade en liten ryggsäck och gick till Mariebergsskogen. Tog oss upp i utsiktstornet, gick in bland träden, hälsade på djuren. Sedan satte vi oss så långt bort från resterande människor (med andra ord skrikande barn) som möjligt, vid vattnet, och fikade. Mitt i solen. Så himla skönt.
Jag saknar min syster. Jag saknar henne så att det gör ont. Jag visste att det skulle vara jobbigast av allt med flytten hit, men. Ändå. Det är en konstant saknad, som river under huden, som får mig att börja skratta mitt i en mening för jag tänker på vad hon skulle svara, som får mig att plötsligt bli ledsen av att inte ha någon att dela 10 år gamla internskämt med.
Men plugget är kul. Verkligen jättekul. Jag anstränger mig för att få ihop resten. Jag anstränger mig för att ta hand om mig själv. Det har blivit ett naturligt inslag i vardagen, nu mer än någonsin. Det känns fint. Jag är värd det.
