En inte så vanlig fredag
Hej hörni. Det är fredag och solen skiner och det är som om allting börjar tinas upp. Efter en lång vinter, en riktigt grå period, dyker blommorna och skratten upp. Kanske kommer de klirrande glasen på uteserveringarna utebli, kanske blir det mer klirr från balkonger i år. Jag önskar att jag hade en.
Jag har varit hos läkaren idag och utan att jag ens bad om det själv, kanske vågade jag inte, kanske sitter den Duktiga Flickan för hårt fastklamrad på min axel, ett envist tag som hon vägrar släppa, blev jag sjukskriven på heltid. I två veckor ska jag inte göra något annat än att ta hand om mig själv. Vara snäll mot mig själv. Om det innebär att sova och vila mycket eller om det innebär att pyssla om mig själv på andra sätt återstår att se. Jag hoppas i alla fall att jag kan röra på mig lite, meditera, sova och äta god mat. Pussas lite med Anton också givetvis.
Efter det är jag sjukskriven ytterligare tre veckor, på 75%. Det känns bra. Det känns bra men läskigt.
Sjukskrivningen kommer ju delvis för att jag ska påbörja en ny behandling med min psykolog nu, där vi träffas fysiskt (och via video-länk med hänsyn till den här märkliga och skrämmande tiden). Vi ska jobba med mitt trauma. Detta eviga jobb med det ständiga traumat. Är en inte trött på det.
Jo. Så himla trött. Men det måste ju göras. Om inte nu, när? Sen? När kroppen har fått lida ännu längre?
Jag vet ju att det är såhär det ser ut. Det kan ta tid, så himla mycket tid, att jobba sig igenom ett trauma. För att komma ut, på andra sidan. Jag vet inte ens hur det ser ut där. Men vet ni vad? Jag längtar efter att ta reda på det.
