julesbjork.blogg.se

Det är tisdag. Jag ska till min psykolog idag, äntligen. Har ju genomgått en form av internetterapi sedan sent i höstas som nu alltså är klar och ska därför få någon slags uppföljning. Vill också prata om mina mycket märkliga känslostormar kring Corona. Jag har reagerat så mycket större på det här än vad jag trodde. Jag är inte i någon riskgrupp. Det är inte särskilt utspritt i den här regionen, åtminstone inte än och åtminstone inte vad som har rapporterats. 

 

Men ändå skaver det, så himla mycket. Jag var skör redan innan, hade hamnat i en period med mycket dissociationer, känslan av att inte veta vart jag är på väg, ett bubblande trauma. Och så en global kris på det. 

 

Jag tvättar händerna, tvättar tvättar tvättar, nu med vetskapen om att en bör. Det får gamla känslor, känslor som bara låg begravda precis precis under ytan, att bubbla upp. Känner mig smutsig, smuts som inte går att tvätta bort. Jag går till gymmet och när passet är klart sätter jag mig på mattorna för att stretcha och känner mig gråtfärdig av rädsla. Vem har varit här innan, har jag råkat röra mitt ansikte, blir jag sjuk nu, jag måste tvätta händerna igen, tänk om jag blir sjuk utan att veta det och smittar någon annan, jag måste tvätta händerna. 

 

De är så torra nu. Tar av mig mina ringar flera gånger per dag för att smörja in. 

 

Mina planer har krusats. Små planer, som en föreställning vi skulle gå på. Större planer, som en förmodad flytt. Nu vet jag inte hur kommande veckor eller kommande månader ska se ut. Kan inte planera om, vet inte vad jag ska förhålla mig till. Samtidigt dåligt samvete, vad spelar det för roll? Människor dör. Jag är ledsen över att inte veta om jag ska våga säga upp min lägenhet eller inte. 

 

Och så det här med jämförelserna igen. Ser människor som tar tillvara på tiden, gör det till en chans och möjlighet att jobba på sig själva, utveckla ett projekt, komma ifatt med något på jobbet kanske. Medan jag sitter och stirrar in i skärmen och sedan sjukanmäler mig för att jag inte kan ta mig för att skapa någonting alls. Ångesten är för stor. 

 

I helgen var jag ute och åt med Alexandra, Micke och Anton. Tvättade händerna hela tiden, spritade dem, mådde ändå dåligt efteråt. Var det dumt? Onödigt? Men jag ville så gärna träffa människor. Vara bland folk. Gick hem innan midnatt, åtminstone. Vad nu det ska innebära. I lördags gick vi på en Pokémon-promenad, för ja, mitt i allt det här finns det åtminstone en ljusglimt: Anton har stannat kvar. Han skulle egentligen ha åkt hem i lördags förmiddag men eftersom en nu är rekommenderad att undvika inrikes resor, plus att han hellre socialt distanserar sig här än i sin lilla studentlya i Karlstad, så bestämde han sig för att stanna kvar. Det är jag åtminstone väldigt, väldigt tacksam för. 

 

I söndags spelade jag The Sims. Det ska jag göra idag också. Håller på att bygga om ett hus för min familj så att huset i sig snarare ska bli tre lägenheter. Ingen av dem har Corona. Ingen av dem kan få det heller. 

 

Och eftersom jag behöver höra det varje dag just nu: Vi är mitt i en kris. Det är okej att inte veta hur en ska hantera det. Det är okej om det leder till tröstätande, ångest, oro och rädsla. Det är okej att inte ta tillvara på tiden till att starta igång nya projekt eller fixa något hemma som har väntat på att bli fixat. Det är okej att sjukanmäla sig till jobbet. Det är okej att vara skör. Det är verkligen okej.