11:23 9.2.2020.
Jag vaknar och hämtar mobilen som ligger vid sovrumsdörren för att få upp mig ur sängen, och kryper ner under täcket igen. En seg kropp, svårväckt. Väl på jobbet dricker jag dagens första kopp kaffe och sedan bjuder jag in mina finaste vänner till en brunch om några veckor. Det är först då det känns som att jag verkligen skulle ha tid. Innan dess är målet att äntligen slutligen lämna in sista uppgiften i sista delkursen så att jag kan plocka ut min magisterexamen på riktigt sen. Min internet-terapi pågår, varje modul tar flera timmar men det känns som att det ger något. Det känns konkret. Något att ta på. Inte luddiga konversationer eller en psykolog som aldrig hör av sig. Planeringen, budgeteringen, målsättningarna runt 2020 pågår också. Jag älskar att det är nytt år, nystart, nya möjligheter. Som om världen är öppen. Som om jag kan bli någon ny, om jag vill.
Det kanske jag vill också. Åtminstone på något sätt.
Idag är det AW med mina kollegor efter jobbet. I helgen ska jag på 25-årsfest för min fina vän Josefi, en person jag lärde känna förra året och gladeligen tar med mig in i 2020. Däremellan ska jag träna, plugga och se över mitt bokslut för mitt företag. Ångesten som uppstår när en ens nämner detta. Herregu.
Ska förhoppningsvis även se klart You med A på FaceTime. Kanske läsa lite.
Jag känner ett pirrigt lugn i kroppen just nu. Som om något större är på väg, kanske känslan av frihet. I mig själv. I att vara jag? I att det mesta löser sig, ju. Även om det ibland är jobbigt däremellan.
