julesbjork.blogg.se

Att våga leva helhjärtat. Hon skriver om det, Brené Brown, i sin bok Våga vara operfekt. Jag läser och antecknar, skriver febrilt i mitt block. Sedan kommer migränen. Jag är redan hemma från jobbet, på grund av ledsamheten som uppstod i kroppen och tog sig ut i tårar när jag fick ett definitivt avslag på försäkring under morgonens samtal. Det kunde knappt kallas en överklagan, snarare en vädjan från mitt håll om att snälla se mig som en människa jag gör så gott jag kan, jag vill bara få vara en betalande kund hos er. Som så många andra får. Andra, som inte har PTSD. Det är inte mitt fel. 

 

Och kanske är det det som migränen tar med sig den här gången. Månader av att trycka undan, försöka gömma sig, inte låta det där bubbla upp till ytan. Har ryckt undan från minnesbilder, kvävt dem innan de har fått chansen att ge mig något form av obehag. För mycket obehag. 

 

Drömt så mycket mardrömmar på sistone, allihopa om sexuellt våld. Tidigare partners, förövare, människor jag inte känner. Personer som vill ta min kropp, som gör det, ingen chans att fly. 

 

Nu lägger jag mig på min sovrumsmatta med en kökshandduk lindad runt ett gäng isbitar, kyler ner pannan, kyler ner nacken. Ger mig själv massage, i brist på någon annans mjuka händer. Stretchar och stretar inte emot, andas djupa andetag och försöker känna efter vad kroppen behöver. Jag vet inte när jag gjorde det sist. När jag stannade upp och frågade, inte frustrerat, utan för att verkligen få svar. 

 

Ut kommer ett jämmer som jag inte kan hejda. Inte en gråt, knappt en sorg. Snarare ett barns rädda ljud, och jag lyssnar istället för att stänga av. Stressar inte upp, bort, iväg. Sitter kvar, fortsätter stretcha, fortsätter andas. Blundar, trycker lite i nacken, klappar min egen kropp. Tar hand om den, om mig själv. Om lilla Julia och stora Julia och allt på en gång. 

 

Och kroppen andas ut. 

 

Migränen lägger sig till slut. Kvar är bara en trötthet, i en kropp som plöstligt fylls av tacksamhet. Ler och sjunger för mig själv, känner mig lättare än på länge. Och kroppen tackar mig för det.