julesbjork.blogg.se

Hej fina ni. Dett har blivit augusti. Sommarvärmen har ökat i styrka, men den där riktiga sommarkänslan som lurade under huden på mig i juni har nästan avtagit. Juli tog med sig så mycket regn. 

 

I förrgår kom vi hem från Hjortnäs i Dalarna. Vi har varit hos Antons mamma & man, suttit i deras inglasade uterum och lyssnat på regnets smattrande. Åkt bil en sväng. Ätit väldigt, väldigt god mat. Läst böcker. Vilat. Tagit promenader och yogat. Sedan blev det sol och det var fantastiskt. Vi badade i sjön och med solen framme var det inte ens kallt (vilket det hade varit dagarna innan när vi såklart hade doppat oss ändå). Vi paddlade på en gammal surfingbräda, tittade på fiskar, spelade beach-tennis, kastade pil. Åt grillat och jordgubbar med glass och grädde. En riktig sommaridyll. 

 

Mitt hjärta smälter av sådant. Dagarna dessförinnan hade jag legat på soffan, suttit tyst i en stol och tittat ut över vattnet, vilat i sängen och bara känt: trötthet. Hopplöshet vissa stunder. Men så kommer solen fram och allting blir lite, lite lättare att bära. 

 

Och i söndags innan vi skulle åka tåget hem åkte vi ut med båten och både jag och Anton åkte ring bakom båten. Det var så roligt?? Jag visste inte om jag skulle våga först men det såg så kul ut när Anton gjorde det så jag kunde inte låta bli. Ångrar mig verkligen inte, även om jag hade träningsvärk i armarna igår för att jag hade hållit i mig så hårt. 

 

Men så hopplösheten då. Det är så mycket nu. Det har varit mycket väldigt länge i och för sig, men trots mina försök känns det som att det inte löser sig. Jag sa upp mig från mitt jobb i min förra stad för att prioritera min hälsa. Jag blev fortsatt sjukskriven för att kunna må bättre. Jag flyttade till Karlstad, till mitt hjärta, för att börja på nytt och börja ordentligt med honom. Ändå sitter stenarna på axlarna kvar, ändå ligger det ett grått moln runt mitt hjärta när det försöker slå. 

 

Sjukskrivningen fortgår till sista augusti, men jag har inte fått den godkänd av Försäkringskassan för min läkare fyllde i att jag fortfarande är anställd och när jag ringde hade hon gått på semester. FK säger att det är svårare att få sjukskrivningen godkänd när en är arbetssökande. Jag har sökt kurser jag inte har kommit in på och de jag faktiskt har kommit in på är jag ändå rädd för att inte orka med. Jag kommer inte få någon A-kassa eftersom jag sa upp mig frivilligt - vilket jag hade fått om jag hade flyttat till en ny ort för att min partner hade fått jobb där eller om min hälsa bevisligen påverkades av mitt jobb. Något min läkare hade behövt intyga innan min anställning upphörde, något jag fick veta en dag innan min anställning tog slut. När hon var på semester. Annars behöver jag vänta 9 veckor, men jag kan inte få A-kassa samtidigt som jag pluggar, såvida jag inte pluggar max 50% och i så fall är beredd på att hoppa av mina studier direkt om jag skulle få ett jobb. 

 

Det finns ingen plan från något håll. Jag behöver komma på lösningen själv. Rodda med olika instanser, förstå mig på systemet. Och eftersom jag inte har jobbat heltid särskilt länge blir inte ens A-kassan särskilt hög, eftersom de också behöver gå tillbaka och se på jobbet jag hade innan jag pluggade till min magister, vilket var en projektledartjänst på 50% i kombination med mitt eget företag. Mer än så förstår jag knappt, jag orkar liksom inte ta in det. 

 

Och det känns som att jag förväntas vara bra nu. Nu när jag har varit sjukskriven ett litet tag, nu borde det vara bra. Samtidigt som jag har slagits med allt detta, samtidigt som jag har roddat med en flytt, samtidigt som jag har försökt läka mig själv från mina dissociationer, min migrän och allt annat som har varit extra tungt. 

 

Jag får heller inte någon samtalskontakt. Det är 1-1,5 års väntetid här, hos psykiatrin. Jag började såklart direkt kolla upp de terapeuter och psykologer som är anslutna till landstinget istället, men ingen av dem är specialiserad på trauma. Jag mejlade en hel bunt av dem ändå och har fått svar från mer än hälften redan. Deras köer är fulla. De erbjuder endast parterapi. Och så, såklart, de är inte specialiserade på trauma. 

 

Så mitt i allt detta kom jag på den enda lösningen jag kunde se: jag skapade en insamling för min egen skull. För min egen läkning. För att kanske äntligen få lite utrymme och stöd till att läka mitt trauma (den som har hängt med här länge vet att jag gick i traumaterapi för ett antal år sedan, men för den som är insatt i ämnet så vet en också att det oftast krävs flera traumabehandlingar för att behandla PTSD, särskilt när den är uppkommen ur barndomen). 

 

Det var egentligen inte det det här inlägget skulle mynna ut i, men jag känner mig så tacksam när jag ser att människor jag känner och inte känner bryr sig om. Visar kärlek och stöd. När de bidrar på olika sätt, genom faktiska pengar eller genom att dela och skriva. Så, tack. 

 

Jag vet att jag har så mycket att ge. Jag måste bara hitta lite mer balans och bli lite bättre på att ta hand om mig själv först.