julesbjork.blogg.se

Det går en helg. Det går en vecka. De försvinner så fort men samtidigt tar de sig fram så långsamt. Dagarna. 

 

Jag går upp senare än vanligt, om vanligt fortfarande räknas som vanligt när en har gått upp senare i flera veckors tid. Vaknar till av mig själv någon gång mellan halv åtta och halv tio, äter frukost långsamt och gör sedan det jag känner för eller det jag känner att jag måste. Det är en balansgång. 

 

Hur är man bra på att vara sjukskriven? Går det? 

 

Vill ju vara bra på allt. Vill lägga den här plötsligt fria tiden på att läka, på att jobba på mig själv, på att bli bra. Inser halvvägs att det är ett orimligt krav att ställa på mig själv, vadå läka? På några veckor? 

 

Slås varannan dag, eller kanske snarare varannan timme, av att processen i sig är vacker och helande och fruktansvärd och långsam och jobbig på samma gång. Försöker ha tålamod med mig själv och ibland går det utmärkt och ibland stirrar jag in i en vägg och undrar vad jag håller på med. 

 

Får ett mejl med ett positivt antagningsbesked. Väntar fem dagar och tackar sedan nej. Lyssnar på poddar och blir ömsom inspirerade, ömsom stressad. Alla andra verkar klara det så bra. Det här. Livet. Eller vad? Vad menar jag ens? 

 

Försöker landa. Varvar The Sims med självhjälpsböcker och reflektioner, varvar promenader i solen med restaurangmat med vila med Doctor Who. 

 

I eftermiddag ska jag virtuellt träffa min psykolog igen. Vi hade påskuppehåll förra veckan. Var påsken nyss? Det känns som en evighet sedan. Nästa vecka ska jag jobba igen, på torsdagen, hur nu det ska gå till när det är halvdag och jag har ytterligare ett virtuellt besök hos min psykolog på förmiddagen. På måndag är det uppföljning hos läkaren. Jag vet att de kommer vilja veta hur jag mår. Hur jag har det. Om jag är redo igen. Redo för vad? Att jobba? Absolut. Men på vilket sätt? På mig själv? Ja. För någon annan? Jag vet inte.

 

Jag har ju knappt landat. Samtidigt är jag lugn. Finner en trygghet i mig själv helt plötsligt, en trygghet i vetskapen om var jag vill komma och kanske lite grann hur jag ska ta mig dit. Eller åtminstone ett hum om att det kommer gå. Att det är möjligt. Det är en ovan känsla. Samtidigt gråter jag. Inte jämt, inte varje dag, men tillräckligt ofta för att veta att processen pågår. Under huden, utanpå.