En lördag.
Det är lördagsmorgon och vi startar dagen i soffan med frappé och Atypical. När avsnittet är slut gråter jag. Varför är svårt att sätta fingret på, jag är så skör just nu. Det känns som att jag behöver gråta bara. Jag vill inte planera något, inte bestämma något för dagen. Det känns för stressigt, jag kommer inte hinna. Till slut bestämmer jag mig för att åtminstone ta en dusch, därefter får vi se.
Det är strålade sol och klarblå himmel. Början på april och en borde hålla sig inomhus. Men vi är inomhus hela tiden, bara vi två. Ska vi gå ut? Ska vi gå ner på stan?
Jag sminkar mig och sedan går vi. Det tar nästan två timmar för oss att göra oss i ordning, med dusch och smink och hårfix och pussar däremellan. Krögers är soligt och uteserveringen är halvfull, men deras meny är inte särskilt lockande. Vi går til Stars & stripes istället, sätter oss inomhus, det är lugnt där, bara något mer bord som är upptaget. Kycklingfilé, smårätter, pasta, allt låter gott. Fastnar ändock vid pasta alfredo, Anton beställer kycklingfilé och får in fantastiskt knapriga pommes. Min pasta är fyllig och visst gjorde vi ett bra val i att beställa varsitt glas vin? Jag känner mig lugn. Tillfreds.
Vi pratar pratar pratar och när maten är uppäten och vinet är slut är jag självklart sugen på Kaffe Karlsson och A dricker en passionsdrink som smakar sommar. Blir lite lullig, pratar ännu mer. Känner mig så kär i den här personen som sitter framför mig och lyssnar på allt jag säger. Sedan går vi därifrån och spelar Pokémon, jag klarar flera uppdrag, vi vandrar runt i Kalmar stadskärna med solen på oss och med lite alkohol i blodet en lördagseftermiddag och exakt allt känns underbart. Skrattar högt och tar löjliga bilder och tar fina bilder och fångar Pokémons. Några timmar senare har vi kommit hem, då äter vi tacosrester och tittar på Pokémonfilm och jag somnar på slutet men det gör ingenting.
Är oavsett helt uppfylld av vilken bra lördag det blev.
Min söndag var inte lika vacker, men ibland är det så. Ibland börjar dagen med lite gråt igen och vänder inte därefter. Ibland går en ut och springer och springer tills låren riktigt bränner men det som gör ont släpper inte riktigt ändå. Ibland är det så.
