I mellanrummen
och kanske är det så men kanske är inte mellanrummen tillräckligt långa eller tillräckligt många. Kanske kan jag ligga i sängen en lördagsmorgon och känna att fan vad härligt det är ändå, allting, men kanske sitter jag på golvet på söndagen och gråter för att allt känns kämpigt. Och jag skriver listor listor listor på saker jag behöver göra och saker jag behöver köpa men listorna blir aldrig kortare bara längre och jag hinner inte med allt jag vill göra, jag orkar inte ens göra allt jag tycker är kul. Och mellanrummens tillfällen blir glesare och så sitter jag på en föreläsning och hinner drömma mig bort till något jag kanske vill göra istället men så fort jag ska skriva ner det eller utveckla det har det flugit iväg igen eller så har tvivlet kommit och lagt sig som ett tungt täcke över allting. Och jag blir antagen till en handledarutbildning jag så gärna vill gå men vill jag verkligen det ändå? Och hinner jag? Blir det mer stressigt eller blir jag gladare? Det är en konstant avvägning mellan glädjen och stressen mellan lugnet och gråten mellan spänningar i kroppen och trygghet. Migränen ligger och lurar nästan hela tiden, jag måste sova ordentligt äta regelbundet undvika socker undvika alkohol träna regelbundet få frisk luft inte vara stressad men mellanrummen dyker upp så sällan. Och så ligger jag på hans bröstkorg och tänker att klart det kommer lösa sig allt kommer lösa sig. Sen har jag en stressig dag och jag orkar inte laga mat och sorgen belägrar sig och tar sig in i varenda springa i min kropp och jag orkar inte med trasiga relationer och jag orkar inte med långsamma beslutsprocesser och jag orkar inte med den sista uppgiften som måste göras innan jag kan ta ut min magisterexamen och jag orkar inte med att jag inte kan hantera min vardag utan att regelbundet gå till en psykolog och jag orkar inte med att jag vill träna men samtidigt brottas med gamla ätstörningar och jag orkar inte med att jag inte har en bil för allt blir så mycket lättare med en bil, eller blir det verkligen det? Kanske ligger det hos mig, kanske gör jag allt mer komplicerat än vad det behöver vara. Kanske tar det inte så himla lång tid att sätta ihop ett nytt soffbord eller att tvätta av alla skor eller att köpa nya lampor till sovrummet eller att hitta en varmare jacka eller att laga matlådor till hela veckan.
Kanske vill jag bara läsa böcker och skriva, kanske vill jag bara spela PokémonGO, kanske vill jag bara åka till Karlstad och få landa i det där mellanrummet jag ibland hittar mellan hans käkben och axel, kanske vill jag bara ligga på soffan och glo på Netflix. Kanske är det svårt att hitta en balans.
Kanske tar det lite längre tid än vad jag egentligen önskar, att hitta svaren.