MARS 19
Månaden börjar med ett besök hos Lojs. När jag kommer innanför dörren får jag en drink i handen nästan genast, sedan lagar hon en fantastiskt god fisksoppa åt oss som jag sörplar i mig innan vi skrattar i flera timmar. Det är en skön kontrast mot hur det annars känns i kroppen. Men det säger jag inte särskilt mycket om. Jag vet redan vad hon tänker.
Andra upplagan av Queens of Kalmar går av stapeln. Den här gången sitter jag bredvid och hejar på, går på events som gäst och som inbjuden talare. Min arm är nytatuerad med en hommage till Mumford & Sons, de är för evigt inpräntade i min hud nu. So give me hope in the darkness that I will see the light och kanske börjar jag se ljuset.
Jag och Alexandra vinner ytterligare ett pris. Det är sista dagen på festivalveckan och vi är inbjudna till Guldfesten i Kalmarsalen, för att vi har blivit nominerade till Omtankepriset. Men ett pris till, det är väl otänkbart, var det så stort, det vi gjorde?
När vi går upp på scenen, när våra namn har ropats upp som vinnare, ilar det i hela min kropp. Den lilla Julia som bor i mig gråter. Hon gråter floder och jag skrattar, fnissar, sväljer samtidigt den lilla klumpen i halsen. Blir rörd av alla hejarop, alla som ser på oss med värme i ögonen, grattar oss. Grattis för allt det viktiga ni har gjort. Tack viskar jag, från både mig och Julia 10 år. Tack.
Sedan möblerar jag om min lägenhet och hoppas att det också ska ändra på stöket som känns inuti. Men hjärtat gör uppror. Det hjälper inte alls.
