MAJ 19
Jag åker till Bob, äntligen. Det är bestämt sedan flera, flera veckor tidigare, när jag inte visste hur någonting skulle bli eller hur någonting skulle vara. Jag trotsade och struntade i känslan av att hållas fast. Och nu är jag fri, helt fri att göra vad jag vill.
Vi går och fikar, han säger åt mig att skaffa Tinder, jag swipar och swipar hela dagen känns det som. På kvällen har han bjudit in till förfest, några ur hans klass kommer dit och jag tror jag vet redan då, när jag ser honom stå utanför fönstret och skämta om att han ska klättra in. Vi sitter inte ens nära varandra men när jag skrattar tittar jag på honom för att se om han också gör det och när vi ska gå till bussen och han hamnar i sällskapet som inte ska med ut säger jag åt Bob att smsa honom. "Säg att jag vill att han ska följa med". När jag och Bob står vid busskuren tänker jag att det är kört, han hinner inte med bussen nu. Då hör jag någon komma springades bakom mig.
Efter det är jag helt enkelt fast, trots att jag inte vill erkänna det först.
Jag åker hem och fortsätter traggla med min uppsats. Men det är vår och varmt och det känns som att allting bara vibrerar under huden på mig. Alexandra tar med mig ner på stan, vi skålar på Stars 'n' Stripes, vi skålar på Krögers, vi skålar på Hjalmars. Och hela hjärtat känns plötsligt lätt. När jag lägger upp en bild på Instagram med nyklippt hår får jag ett meddelande från en kompis: du ser äntligen glad ut igen.
Jag går på dejt, blir bjuden på vin, skrattar, men inte lika högt som jag gör några timmar senare när jag pratar med honom i telefon. Jag åker till Stockholm och ser Mumford & Sons live för andra gången i mitt liv. Sedan avslutar jag månaden med att åka till Bob igen, fast jag sover inte hos honom en enda natt.
