JANUARI 19
Januari 2019 inleddes med bråk strax efter midnatt. Jag visste redan då, sedan länge, att bråken inte skulle upphöra. Men ibland går det inte att bryta sig loss, hur gärna man än vill. Jag höll god min hela kvällen, pratade, skrattade, lagade mat och underhöll. Mina syskon var här på middag och jag ville bara att vi alla skulle ha en fin kväll. Det hade vi, men jag gick på tå, hela tiden, som så många kvällar dessförinnan.
Vid midnatt tittade jag på raketerna, fnissade med min bror och drack bubbel direkt ur flaskan. En timme senare försökte jag trösta för att jag inte hade försökt tillräckligt mycket, inte pratat tillräckligt, inte frågat, inte inkluderat. Trots att det i min bröstkorg kändes som att jag slet sönder mig själv för att vara tillräcklig.
Men januari fortlöpte och jag höll samman. Jag och Alexandra vann Kalmar kommuns jämställdhetspris och när jag gick genom stan med min rosa jacka, med Alexandra bredvid mig och en stor blombukett i famnen, kände jag mig så glad. Så stark. Så tillräcklig. Vi fick ett pris för allt arbete vi lagt ner på #metoo, alla tårar, all stress, all glädje vi funnit i varandra. Det var verkligen månadens höjdpunkt.
