Sedan sist

Hej. Så magiskt att ni fortsätter titta in här. Jag har så mycket jag vill berätta, men jag har inte kunnat prioritera lilla bloggis. 
 
Jag har nämligen byggt en hemsida. Börjat skriva på min E-guide. Coachat fantastiska kvinnor. Producerat text, producerat podd och låtit min kreativitet blomma ut igen. 
 
Titta här, exempelvis. 

Det här är alltså en del av min fina hemsida. Jag älskar den. Nu är det bara några småsaker till jag har tänkt lägga till/fixa, men som inte är nödvändiga för att den ska kunna ligga ute. Skvalpa runt i det stora internethavet. 
 
Och det här då.
 
 
Nä men alltså förstår ni. Jag har hittat vad jag vill göra. Jag har äntligen kommit på vad jag vill bidra med, hur jag vill jobba, på vilket sätt jag vill hjälpa. 
 
Om några veckor håller jag min första workshop i Progress-anda, helt olik de workshops jag tidigare har hållit genom Briljanta tillsammans och Queens of Kalmar. Förut var det fokus på kunskap. Effekter, konsekvenser, symptom. Normer och jämställdhet. Saker som var så självklara för mig. Sedan tog det stopp. Min egen läkning behövde mig. Jag behövde mig. Så jag slutade. 
 
Nu ska jag äntligen få dela med mig igen. Men på mina villkor. Med ett kärleksfullt, läkande fokus. Det känns så mycket mer rätt. 
 
Annars då? Jag jobbar ju inte bara, såklart. Jag lever ju min vardag och mitt liv med min Anton också. Denna fantastiska underbara människa. Som alltid är där när jag skrattar och när jag gråter. 
 
Vi gick ut och åt en Alla hjärtans dag-middag den 13:e. Det var en överraskning för mig, jag visste bara vilken tid jag skulle vara redo. Och så villade Anton bort mig en kort stund inne i stan innan vi till slut landade på Barón. Vi njöt av supersupergod mat och efterrätt innan vi, tack vare covid, var hemma redan innan halv nio. Det är verkligen inte helt fel att gå ut och äta tidigt nog för att komma hem då?? Vi bytte om till myskläder och spelade Tv-spel i någon timme eller två innan läggdags. Perfekt Alla hjärtans dag-fir. Nästa dag gav jag Anton ansiktsbehandling med fotmassage och huvudmassage så jag hoppas jag gav ett minst lika mysigt fir tillbaka. 
 
Vi har redan börjat planera för vår flytt. I juni bär det av till Västerås. Karlstad är jättemysigt och jag är så glad att vi fick chansen att flytta ihop redan i somras när jag sa upp mig och Antons utlandstermin blev inställd, men vi har hela tiden vetat att det är temporärt. 
 
Innan dess ska jag fortsätta jobba med min terapeut. Sist gjorde vi kroppsterapi varpå jag gick därifrån yr och illamående och sedan var extra trött i två dagar. Min älskade kropp. Mitt nervsystem som vill vara igång och som jag försöker lugna ner. Det är en process. Men det är så värt det. 
 
Det är inte alltid enkelt varken att själv läka från trauma eller att leva i en relation samtidigt som man gör det. Men med Anton blir det ändå enkelt. Jag har kommit så långt i min läkningsprocess nu, längre än vad jag någonsin trodde var möjligt. Jag ser så mycket ljus. Jag tar hand om mig själv och jag känner mig värd det omhändertagandet. Inte varje dag, inte alltid, men mycket oftare än förut. Och Anton är där med trygga kramar och pussar på pannan. Vi är där för varandra, med varma ord och high fives och fuldans i köket. Och jag kan inte önska mer än så. Det är så stort. Det finns inget finare än just det. 
 
Jules | | Kommentera |
Upp