julesbjork.blogg.se

Hej. Ett tag sen sist. Jag är dålig på att uppdatera här just nu vilket jag ärligt kan säga beror på att jag får mycket citroner just nu, som jag inte alltid vet hur jag ska göra till lemonad. 

 

Jag har haft en kamp med vården här i Karlstad ända sedan jag flyttade hit. Nu har jag äntligen börjat gå i terapi, privat, vilket jag egentligen inte har en inkomst till, men som jag tar mig råd till ändå. Vad ska jag med sparpengar till om jag inte mår bra? 

 

Men det finns fortfarande en orättvisa i det. Att jag behöver ta pengar jag noggrannt sparat undan till ett framtida boende, eller någon form av utbildning kanske, till att gå i terapi bara för att det är 1,5 års kö till traumacentret. På grund av något jag blev utsatt för som liten. Ibland är det svårt att hålla uppe motivationen med hänsyn till det. 

 

Jag har gått till en kiropraktor i några veckor nu också och ska fortsätta några veckor till. Hon justerar min rygg, hela min kropp är ur balans. Spänningshuvudvärken kommer fortfarande, men kanske inte lika ofta? Jag hoppas att det kommer hjälpa ännu mer på sikt. 

 

Igår var jag hos gyn. Jag har försökt få hjälp sedan i slutet på juli, då jag har velat ta cellprov och genomföra en undersökning vid samma tillfälle. För att spara på min energi, för att inte bli traumatiserad gånger två, eller gånger tre. Nu såhär efteråt hade det kanske varit lättare att inte slåss. Men jag fick rätt till slut, när jag väl skickade in synpunkter till Patientnämnden och blev uppringd av verksamhetschefen. Jag hade rätt i att kunna få välja en kvinnlig läkare när valet inte skulle ske på grund av diskrimination, utan på grund av en diagnos jag fortfarande lär mig att leva med. Ibland är jag så arg på den. PTSD:n. Ibland vill jag låtsas som att den inte finns, bara försöka leva helt normalt - men den sitter ju såklart i hela kroppen. För det är vad ett trauma gör. Förändrar hjärnan och påverkar hela kroppen. Det positiva i det är att veta att läkning också kan förändra hjärnan. Påverka hela kroppen. Det tar bara sådan tid. 

 

Bortsett från detta tror jag att jag mår ganska okej. Men det upptar ju det mesta av min tankeverksamhet. Men jag är så glad över att få bo med Anton, det är så fint att få somna bredvid honom varje kväll. Sitta i soffan och dricka koffeinfritt kaffe, titta på Doctor Who eller Brooklyn 99 eller spela Diablo. Äta frukost tillsammans, oftast i tystnad med varsin bok, men ändå med varandra. 

 

Skolan har börjat också och det känns kul. Läskigt, men kul. Jag går en coachning-kurs som är jätteintressant, kurslitteraturen är något jag hade kunnat välja själv. Men ibland vacklar självförtroendet, ibland undrar jag hur jag ska kunna hjälpa andra när det vissa dagar är så svårt att hjälpa sig själv. Kanske är det det som behövs. Den autenciteten. Att kunna se på någon och säga: jag har varit där du är. Jag är fortfarande där ibland. Tillsammans tar vi oss därifrån. 

 

För jag är säker på att det går. Med tålamod och ansträngning. Ibland med väldigt mycket vila. 

 

Ikväll ska jag och Anton äta tacos, sedan ska han iväg till några kompisar. Jag ska titta på mina serier eller spela tv-spel, eller kanske läsa en bok. Äta popcorn. Andas. 

 

Det blir bra till slut, det måste det bli hörni. Puss.