VECKA 22
Det är måndag. Jag sitter vid mitt köksbord och köket, likväl som andra rum, börjar nu bli tomt. Det mesta är nerplockat från väggarna, mest för att det är sånt jag kan ta ner utan att egentligen sakna det mer än i form av dekoration. Jag har täppt igen hålen.
Flyttlådorna har börjat packas, de står i ett hörn i vardagsrummet än så länge. Mer plats än så upptar de inte, inte än.
Det är så skönt att rensa ut. Jag gör mig av med allt som har dålig energi. Gamla presenter från tidigare relationer, saker jag har köpt till ett hem med någon annan. Ingenting får följa med. Den nya lägenheten ska fyllas av mig och A, vår energi. Vår kärlek. Det känns fantastiskt och nervkittlande.
Det har varit helg och jag har spelat The Sims i timmar. Vi har städat lägenheten och sålt mina bokhyllor till en man med en kvist i håret. Han och A skrattade ikapp, det värmde hela mig. Vi har börjat på en 30-dagars yoga challenge och det gör mig så tacksam för det känns som att det är något min kropp har längtat efter.
Häromdagen var det strålande sol, då satt vi ute på innergården här i varsin brassestol och med en picknickfilt för fötterna, med varsin bok i famnen med fokus på personlig utveckling. Självkärlek. Jag fylldes av sådan lycka då, med en iskall nocco i ena handen, Anton bredvid, solens varma strålar, en bok i andra handen. Fantastiskt.
En annan dag grät jag så mycket att jag trodde att min kropp skulle gå av på mitten. Kontraster. De är okej. Efteråt kunde jag känna tacksamhet över hur mycket min kropp har burit, som den nu vågar släppa ut. I trygga rum. Trygga famnar. Samtidigt såklart en sorg över hur mycket det är som gör ont. Men ändå. Jag vågar nu.
Jag hoppas att ni mår bra. Kram.
