julesbjork.blogg.se

 

Jag har bråkat med vården här ända sedan jag flyttade hit. Först var det en önskan från mitt håll om att få genomföra en gynundersökning och ta ett cellprov samtidigt, istället för att behöva ta cellprov hos en barnmorska och boka in en gynundersökning därpå, eftersom jag behövde undersökas. Efter mycket om och men fick jag detta, men det visade sig sedan att de hade bokat in mig hos en man, vilket närapå framkallade en flashback hos mig. Därefter, när jag ringde upp dem, fick jag höra att jag inte fick välja man/kvinna för att de har det som princip här i Värmland. Det hjälpte alltså inte att förklara att jag har blivit våldtagen. Som barn. Att jag lider av PTSD. Efter mycket tårar och argument från min sida fick jag en tid hos en kvinna. När jag kom dit var hon sjuk och jag hade fått tid hos en man istället. Det här berättades för mig av en sjuksköterska medan jag stod i väntrummet. 

 

 

Jag gick därifrån, efter att hon hade försökt övertala mig om att bli undersökt av en man, i säkert tio minuter. Fick sedan hem ett brev om att jag i princip var bannad därifrån. Ah, ni hör ju. Jag skickade in synpunkter till Patientnämnden och fortsatte bråka, men jävlar vad energi det tog från mig. Till slut fick jag träffa en kvinna och bli undersökt.

 

Därefter kontaktade jag min VC för att jag ville ha prover på hormonbalans, men fick då höra att detta var fullkomligt orimligt att ta hos en menstruerande kvinna och att jag endast kunde få hjälp med detta om jag var ofrivilligt barnlös. Qué? Jag var sedan på ytterligare en undersökning hos gyn och där fick jag ännu en gång säga till tre olika personer (på telefon innan och på plats) att jag visst har rätt att välja en kvinna, eftersom jag faktiskt fick svar kring mina synpunkter från verksamhetschefen. Ändå satt jag plötsligt och grät för att den som undersökte mig ville hämta sin manliga kollega till hjälp och försökte övertala mig till detta genom att berätta hur kompetent han var. Som om det är det som är problemet? 

 

Ännu senare: ett meddelande via 1177 om att jag vid fortsatta besvär måste vända mig till VC, inte till gyn, för vidare utredning. Därefter har jag bråkat med en läkare på min VC igen. Han har kallat mig för en "sökare" och antytt att jag är en jobbig patient/hypokondriker/något annat som inte är värd besväret att få adekvat vård.

 

Jag bytte vårdcentral för ett tag sedan. Fick komma dit efter 2-3 veckor. Läkaren sa direkt att vi behövde ta hormonprover, eftersom vissa av mina besvär visar sig vid pms. Han sa också att blodprovet som min förra VC tog visade ett lågt blodvärde (!), men där hade min läkare sagt att det såg bra ut. 

 

Det visade sig att jag har lågt järnvärde. Plötsligt fick jag ett svar på varför jag har känt mig så nere. Trött. Det är inte bara min PTSD, det är inte den som står helt still i sin läkning. Jag är inte en svag eller lat människa. Jag har järnbrist. Lättnaden. Ledsamheten över att ingen har kollat det förrän nu. 

 

Det kan tydligen ge huvudvärk. Något jag har lidit av till extrem grad i snart två år. Det kan ge hjärtklappning. Svårigheter att andas. Något jag trodde beroende på ångest. Det kan ge andfåddhet vid fysisk rörelse. Jag som har trott att jag är så svag när jag blir trött av bara ett lugnt yogapass. Det kan också ge torr och livlös hud, och sprött hår, och jag som har stirrat in i min spegelbild oftare än vanligt de senaste månaderna och känt mig så blek. 

 

Nu har jag ätit järntillskott i två veckor och än så länge har det inte hänt någonting. Mina symptom kvarstår, de som jag inte ens är säker på är kopplade till den här järnbristen. Och tröttheten, hjärtklappningen, allt annat, håller också i sig. Min läkare ska kalla mig igen inom några veckor. Han har en plan sa han. Det är mer än vad någon har sagt till mig på 8 månader. Jag ska eventuellt få en remiss till endokrinologin, vilka undersöker kroppens hormoner. Nu är jag bara så rädd för att inget av det här kommer hinna bli klart innan vår flytt. Ska jag behöva gå igenom allt igen då? Ska jag behöva möta fler oförstående läkare? Ska jag behöva gråta inför fler läkare och sjuksköterskor som försöker övertala mig att få en gynekologisk undersökning av en man? Ska jag behöva göra det fler gånger här, till och med? 

 

Samtidigt jobbar jag med mitt nystartade företag. Det är fantastiskt vackert, men det är svårt när jag mår såhär. Försöker få vardagen att gå ihop, trots att jag mest vill vila. Försöker känna att jag inte är ensam, trots att den enda jag har här är Anton. Vilket också är något som är svårt att lyfta. Att man känner sig ensam, menar jag. 

 

Det var egentligen inte alls det här jag kikade in här för att säga. Men det är det här som snurrar i mitt huvud, mest hela tiden, just nu.

 

För den som vill veta något annat än en novell om mitt fysiska mående: jag längtar till vår flytt. Jag längtar till att våren är här på riktigt. Jag är glad att det börjar bli så ljust ute igen. Jag jobbar med ett skrivprojekt för Progress by Julia, och ett annat skrivprojekt för mig själv. Jag och Josefi har startat en virtuell skrivstuga och det känns jätteroligt. Jag började dansa, men hoppade av, för ja - det var det där med andfåddheten. Och tröttheten. Istället spelar jag mycket Sims. Pussar på Anton. Försöker ta små promenader åtminstone varannan dag. Scrollar för mycket på Instagram då och då. 

 

Det blir nog ordning på det här snart. Det måste det bli. Tills dess ska jag vila. Det är jag värd.