-

Att bli singel innebär att försöka lära sig att ta på sig på de där krångliga örhängena helt på egen hand. Och att bli förbannad när det inte går. 
 
Det har gått tretton dagar. Jag byter profilbild på Facebook och ställer undan hennes böcker. Funderar på att köpa en ny parfym, en ny doft att skapa nya minnen genom. Göra saker som inte påminner mig om henne. Jag tar promenader genom Kalmar, ibland med en kompis i luren, ibland med musik. Aldrig helt tyst. Går tills fötterna krampar. Vaknar klockan tre på natten och kan inte somna om på samma antal timmar. 
 
Gråter inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag vet inte vad det betyder. Om det betyder något alls. Men sorgen river i bröstkorgen, lågmält men ändå närvarande.
 
Jag plockar ihop bitar av mig själv igen, så gott det går. En från ett dansgolv. En från någon som ler åt mitt höga skratt. En från någon som kallar mig cool. En från fredagsplaner och torsdagsplaner och att åka och handla på egen hand. Laga mat åt mig själv och äta ensam framför Brooklyn nine-nine, utan att känna att världen går under av det. Det gör den inte. Faktiskt. 
 
Jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att det blir någon slags tävling. För det är ingen tävling. Det handlar inte om vem som mår bäst eller vem som hittar på flest roliga saker eller lär känna flest nya människor. Det handlar inte om att vinna, för det finns inget pris. 
 
Men jag kan inte låta bli att skriva det här på min blogg, där jag skriver om så mycket annat. Jag kan inte bara sluta nämna hennes namn och låtsas som ingenting. 
 
Det är slut och det är så det är. Jag letar bitar av mig själv i alla vrår, gör saker jag kommer tacka mig själv för längre fram och gör saker jag tycker är roliga i stunden. 
 
Ikväll har jag fikat med Josefi och imorgon ska jag försöka skriva lite på min uppsats. Så är det med det. 
 
Från hjärtat, Jules | | Kommentera |
Upp