En process
Det har varit en märklig vecka.
I onsdags förra veckan var jag hos en ny fysioterapeut. Jag fick en tid dit på grund av migränen, läkaren sa att det kanske kunde vara spänningshuvudvärk. Spänningshuvudvärk som känns såhär? Är du säker? tänkte jag. Men okej. Väl där kände, tryckte och klämde sjukgymnasten på mig. Min nacke, hals, axlar. Överallt gjorde det ont. Överallt fick det mig att känna ett illamående stiga i halsen, kallsvettningar sprida sig från benen och upp och tvärtom, en yrsel som tvingade mig att djupandas.
Sedan gick jag hem, jag vet knappt hur, och mådde märkligt hela kvällen. Som om något tömts ut ur mig, i en blandad kompott med illamående som höll i sig och en försiktig, molande huvudvärk. I torsdags gick jag till jobbet men var tvungen att gå hem tidigare när jag gjort egenbehandlingen jag fick i uppgift att göra två, helst tre gånger per dag. Illamåendet sköljde över mig igen, jag var helt matt i kroppen. Och så i fredags samma sak: en matthet, ett illamående, en yrsel. Nära till tårar, hela tiden.
Han varnade mig för en känslighet, kanske en skörhet. Att ångest och annan psykisk ohälsa kunde bli starkare efteråt, under tiden. Han hade verkligen rätt. I fredags var jag inne på Maxi och plötsligt kändes allting som ett hot. Jag började kallsvettas och kände mig bara väldigt, väldigt rädd. När jag kom hem började jag gråta. Av lättnad och kanske även av sorg. Så mycket som sitter kvar i min kropp.
I samband med detta har jag påbörjat en ny modul i internetterapin med fokus på medveten närvaro. Att göra saker och verkligen göra dem. Känna efter hur något känns, hur något luktar, verkligen se hur något ser ut. Första gången jag gjorde det började jag dissociera. Det är också en märklig upplevelse. Att känna att en sakta försvinner ifrån verkligheten, att allting blir luddigt. Den här gången blev benen till gummi och illamåendet kom på två millisekunder. Jag hade Anton på facetime och med lite hjälp från hans håll hittade jag tillbaka till verkligheten men sedan var jag helt matt efteråt. Hela kvällen. I måndags var jag hemma från jobbet och försökte verkligen, verkligen ta hand om mig själv. Jag mediterade, stretchade. Tog en lång, långsam promenad ner till vattnet. Satt på bryggan och plötsligt kom tårarna. Jag vet knappt varför. Något tar sig ut, bara.
Igår började jag dissociera mitt i ett möte. Bara sådär. Fick avbryta och blev erbjuden skjuts hem.
Det är svårt, det här. På samma gång som det känns som ett steg i rätt riktning, känns det som ett bakslag. Som om jag har stängt av och därför mått bättre, som att det inte längre går att stänga av. Samtidigt: det som tar sig ut är tacksamt för att släppas loss. Jag känner mig lite lättare, varje gång, samtidigt som det känns tungt att behöva ta sig igenom det. Att behöva handskas med det.
Men är snäll mot mig själv. Försöker sätta gränser. Försöker tillåta mig själv att göra det. Prioriterar det viktigaste och försöker strunta i resten.
Idag skulle jag ha dammsugit, handlat det sista, gjort i ordning lite mer här hemma. Istället har jag tagit en varm dusch och ätit korv med bröd till middag. Imorgon kommer A. Det ska bli så skönt att få somna på hans bröstkorg igen.