Min fina Bob
Idag åker jag upp till Karlstad för att hälsa på Bob igen. Den här gången stannar jag fyra nätter istället för tre så jag kommer hem på söndagkväll, för tiden gick så snabbt sist. (Kan i och för sig bero på att en hel dag gick åt till att bakishänga/sova i soffan. Får försöka undvika det den här gången).
Det är mer än fyra år sedan jag träffade Bob för första gången. Det var på Cårhuset och vi jobbade hela Valborgshelgen ihop, alltså tre öppetkvällar i rad. (Enligt honom har vi träffats snabbt innan det men då jobbade jag i garderoben och träffade säkert hur många gäster som helst och har därför inget minne av det. Sorry Bobski). De här tre dagarna var sjukt hetsiga. Jag stod i stora baren både torsdag och lördag, för det var då det var som mest att göra och det var ganska många nya jobbare där under hela helgen. Den första riktiga konversationen vi hade var i personaldelen av Cårhuset då Bob kommer ner från trappan och undrar varför jag och en annan jobbare är så upprörda. Mitt i denna upprördhet snäser/skäller jag på honom också för att han inte ska lägga sig i, haha. Fan vad trevlig jag är.
MEN tur då att Bob förstod att det var stress och annat inblandat. För sen vet jag att vi hängde ihop på sommarminglet i parken några veckor senare och efter det var det liksom bara självklart att vi var kompisar. Han åkte hem till Norrköping över sommaren och jag vet inte om vi hade särskilt mycket kontakt egentligen men när han hörde av sig och sa att han snart skulle komma tillbaka till Kalmar blev jag så himla glad.
Resten är historia. Som man säger.
Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi hans lägenhet och snabbt ringt, sagt "kom ner" och sedan suttit på hans trapp och rökt flera cigaretter i raken samtidigt som vi pratat sönder varandras öron. Vet inte hur många gånger vi har jobbat skrattat dansat ihop på Cårhuset, alltid snabba proffsiga glada peppiga. Okej kanske inte proffsiga gällande dansen, det gäller i så fall endast Bobski.
Minns när jag var på Garden partyt för några år sedan, då hade vi känt varandra lite mer än ett år. På vägen hem stannade jag till utanför hans lägenhet för att jag ville prata, det slutade med att vi stod utanför hans hus i säkert en timme innan vi båda insåg att det var lönlöst att ens försöka säga hejdå. Så jag följde med upp istället och fortsatte prata där och sedan somnade jag mot hans axel i soffan. Såklart. Jag vet inte hur många gånger det har blivit så heller, att vi pratar pratar pratar utan att kunna sluta.
Vet inte hur många gånger vi har legat i min säng och skrattat åt dåliga memes. Vet inte hur många gånger vi har spelat Diablo in till sent på kvällen i hans soffa. Vet inte hur många gånger vi har gjort ingenting och ändå haft det bäst.
Jag vet inte vem jag annars vill ringa, när jag är ledsen och behöver prata av mig, när jag är glad och vill dela med mig om varför eller när jag är lite full och behöver prata en stund för att nyktra till och avsluta kvällen på bästa tänkbara sätt. Vet inte vem annars jag vill smsa när livet är tungt eller när livet är fantastiskt.
Fyra år. Tänk när vi är gamla och skröpliga och har känt varandra i hur många år som helst. Jag undrar om vi fortfarande kommer skratta åt "John Went" och "he becomes a teapot" då. Jag tror faktiskt det.
Jag älskar dig Bobski. Ses snart.
