julesbjork.blogg.se

Hej. Det är onsdag och jag ska iväg till Espresso House om någon timme för att jobba därifrån. Lägenheten börjar äntligen se ut som ett hem nu, men det är fortfarande mycket kvar att göra. De senaste 2,5 veckorna har vi haft målarkaos då vi har målat en vägg i taget i princip och flyttat runt alla våra ägodelar mellan förrådet, garderoben och själva läggan. Det har varit väldigt påfrestande och jag har gråtit mer än en gång kan jag säga. 

 

Insåg häromdagen att jag är högkänslig, något jag såklart har snuddat vid innan men inte tagit mig för att läsa på om. Jag har tänkt att mina symptom på PTSD säkert kan misstolkas som högkänslig, och att det knappt är en grej? Men nu satt jag häromdagen helt överväldigad ännu en gång av att jag inte hittade något i klädhögarna i badrumshyllan eller av hur trångt det har varit medan vi har målat sista delen där sängen ska stå eller något annat utmanande. Och så pratade jag om det på Progress och fick direkt frågan om jag är HSP, av någon som inte känner mig sedan tidigare. Läste på och fick inse att det finns många saker kopplat till HSP som faktiskt inte behöver ha med min PTSD att göra. 

 

Som att jag tycker det är jättetufft att gå till nya restauranger, med nya miljöer, nya menyer och toaletter jag inte vet var de är. Som att jag tycker det är läskigt att testa nya aktiviteter som jag inte är bra på, särskilt inför folk (vilket jag tänkte hade med min prestationsångest att göra men som inte har lagt sig överhuvudtaget även sedan jag faktiskt började jobba med min prestationsångest). Som att jag, uppenbarligen, blir överväldigad när det är stökigt och ingenting är på sin plats och jag kan inte ta mig fram på ett enkelt sätt och jag vet inte var alla mina saker är. Som att musik kan beröra mig något ofantligt (hallå, Mumford & Sons). Som att jag definitivt kan läsa av en annan människas energier och märker om något är på tok även om personen säger att det inte är så. OCH att jag därför försöker anpassa mig utifrån hur jag märker att auran i rummet är? Vilket jag har tänkt beror på någon slags social fobi, men som jag inte känner igen i andra situationer, för jag älskar ju att umgås med människor? 

 

Så ah. Högkänslig tydligen. Jag och Anton har skämtat om hur många bokstäver vi har tillsammans nu och hur vi ska lösa det här. Som allt annat såklart - med kärlek och förståelse och empati. Och kommunikation. Jag är så glad att vi har så jävla fin kommunikation, jag har aldrig fått uppleva det tidigare (kanske för att du har sökt dig till toxiska personer tidigare Julia).