Om att läka
Läkning. Ett så stort ord. Något jag alltid har längtat efter. Inte alltid vågat jobba mot. Istället har jag försökt gömma mig från mina egna känslor, fly ifrån dem så gott jag har kunnat. Alkohol, cigaretter. Timmar efter timmar på dansgolv med alldeles för mycket vin i blodomloppet, allt som har snurrat.
Jag är tacksam för alla de gånger min kropp har sagt ifrån. När den har visat att nej, nu räcker det. När jag har varit så bakfull att jag inte har kunnat resa mig ur sängen, när jag har haft sådan rökhosta att jag inte har velat röka på åtminstone ett dygn. Jag är tacksam för allt den har tagit mig igenom men framförallt är jag tacksam för hur långt jag har kommit det senaste året.
Jag slutade röka för flera år sedan egentligen men det där med feströkning är så lätt att plocka upp igen. En vana som en gammal vän, när hen ringer svarar en alltid. Och alkoholen, kanske behövdes den i större mängder igen förra våren, kanske var det det som fick mig att äntligen känna mig fri. Att på riktigt känna att jag hade lämnat det där destruktiva förhållandet, det som höll mig hemma och höll mig borta från vin, inte för att jag ville utan för att jag var tvungen. Våren behövde tillhöra mig och baksmällorna var knappt märkbara ändå.
Sedan. Pang.
Jag minns i augusti förra året när jag hade migrän för jag vet inte vilken gång i sträck, men jag nådde en punkt då jag kände att det här går ju inte. Det här är verkligen inte hållbart. Började jaga vården, började ändra mina vanor. Meditera, låta bli alkohol, dra ner på sockret. Allt som jag märkte triggade igång huvudvärken skulle bort.
Och så tog det ändå ett halvår till innan jag fick rätt hjälp, innan jag fick besked om att det var spänningshuvudvärk, som i sin tur ibland triggade igång migrän. Men migränen i sig var inte grundproblemet. Jag är glad att jag stod på mig mot de läkare som ville skriva ut blodtryckssänkande medicin till mig. Som bara ville lägga plåster på, inte ens försöka läka såret i sig.
Samtidigt gick jag i internetterapin som tog mig framåt sakta men säkert. Den gav mig vanan att varje vecka aktivt jobba på mig själv, att reflektera och analysera. Utvärdera mina egna beteenden, ändra vanor och framförallt prioritera mitt eget välmående. Avsatt tid till mig själv var avsatt tid, den gick inte att rubba. Kanske var det det mest värdefulla i hela processen.
Och så kom avsnittet om medveten närvaro och jag trodde inte det skulle vara så svårt men jävlar vilken käftsmäll det blev.
Jag vet att jag ofta har flytt undan mina egna känslor, ignorerat förnimmelser i min egen kropp. Den har ändå inte känts som hemma. Men jag trodde inte att det var så mycket uppdämda känslor att jag inte skulle kunna hantera det. Första gången jag på riktigt provade medveten närvaro i min vardag stod jag och diskade och försökte känna hur vattnet kändes mot mina händer. Hur mina fötter kändes mot golvet. Och benen blev till gelé, illamåendet kom på några sekunder, yrseln var ett faktum. Jag hade Anton på FaceTime och han såg hur jag liksom sjönk ihop på mitt köksgolv.
Dissociation. När kroppen inte klarar av verkligheten. När känslorna blir så stora att sinnet flyr därifrån.
Det höll på ett tag. Känslor jag hade tryckt undan så länge började ta sig upp till ytan, var jag än var. I mataffären. På jobbet. På gymmet. Hemma, såklart. Jag kunde göra en kort yogaövning och sedan började jag dissociera. Jag kunde stå i duschen och ett minne dök upp, sedan försvann jag från verkligheten. Jag kunde springa på löpbandet på gymmet och plötsligt kände jag mina lår, något jag inte gjort så länge jag kan minnas, och sedan kunde jag inte röra mig.
Genom allt det här visualiserade jag grönt gift. Ni vet, en grön ånga som stiger från marken som en bara ser är giftig. Jag föreställde mig att sådan grön ånga försvann ur min kropp varje gång jag dissocierade. Jag visade tacksamhet för min kropp efteråt varje gång. Grät och klappade mina ben, mitt hjärta.
De avtog sedan. Dissociationerna. De var med mig några månader men nu var det ett tag sedan sist. Nu behöver jag istället vila två, tre gånger per dag för att min kropp processar så mycket känslor, intryck, tankar och minnen.
Läkning. Ett så stort ord. Något omätbart. Men ändå så tydligt. Smärtsamt och vackert på samma gång.
Jag är så tacksam för hur långt jag har kommit. Jag är ibland hoppfull och ibland modfälld inför vad som är kvar. Men jag är tillräcklig oavsett vad.