julesbjork.blogg.se

För er som inte vet det, så var jag en av de två arrangörerna för #metoo-manifestationen i Kalmar. Den gick av stapeln i söndags, samtidigt som resterande manifestationer i Sverige. Förra onsdagen skrev nämligen Alexandra Durne till mig och frågade om jag ville vara med på tåget. Jag trodde inte då att det skulle bli så stort som det blev. Vi har pratat i P4 Kalmar, blivit intervjuade av flera tidningar (ett två tre fyra fem osv) och sedan stått på scenen på Larmtorget inför ett hundratal personer. Det har varit fantastiskt. Fantastiskt för att jag har sluppit känna mig ensam. Fantastiskt för att jag har sett hur så många kvinnor och tjejer har vågat öppna upp sig, berätta, lägga skammen där den hör hemma. Fantastiskt, men så jävla sorgligt. Att vi gjorde det, men att vi behövde göra det. Att vi orkade, men att vi var tvungna att orka. Att vi berättade, men att vi hade så mycket att berätta. 

 

Ända sedan hashtaggen uppmärksammades och hela karusellen drog igång har jag haft en så jävla skavande känsla inombords. Det har gjort så ont. Jag har blivit rädd, igen. Jag har blivit så rädd. 

 

För om det är något som #metoo faktiskt har visat, så är det att förövaren verkligen kan vara vem som helst. En partner. En släkting. En klasskompis. En polis. Någon du har gemensamma vänner med. Ett ex. En kompis pappa. En vän till familjen. En okänd man på krogen. Mannen bakom mig i kön på Maxi kan vara en förövare. Mannen som sitter och väntar på sin pizza på pizzerian när jag kommer in där kan vara en förövare. Busschauffören som kontrollerar min biljett kan vara en förövare. Baristan jag beställer kaffe av kan vara en förövare. Vem som helst. 

 

Det har gjort mig rädd. Räddare än vanligt. Den där rädslan som liksom griper tag i hela ens inre och aldrig lämnar en ifred, den som jag har försökt jobba bort så länge. Den där känslan av att min första förövare ska stå utanför min ytterdörr, väntandes, har dykt upp igen. Den känslan jag har kämpat så mycket med att få bort. Den känslan som under flera år gjorde mig livrädd att gå fram till min ytterdörr för att låsa den, för det var då jag trodde att han skulle slita upp dörren. Stå där utanför med ett hånflin. Den känslan har byggt bo i min bröstkorg igen. 

 

Det har också gjort mig mer medveten om allt jag har förträngt. All skam. All smuts. Alla äckelkänslor. Alla minnen som har varit på gränsen, som jag inte riktigt har kunnat ta på, knappt kunnat förklara. Inte riktigt berättat för någon egentligen. Som den där gången när en bekant kom hem till mig på dejt när jag var 17 och vi tittade på film. Hur han i princip tvångshånglade upp mig i min soffa och med stönande ord sa att jag hade ju retat honom så länge nu. Hur han senare, när vi la oss i min säng för att fortsätta titta på ytterligare en film, smällde igen min dator och nästan slängde ner den på golvet, för att sedan övertala mig att ligga med honom. Hur han kysste mig hårt och sa att jag gjort honom så jävla kåt. Hur det enda jag kunde tänka var: men jag har ju inte gjort något. Att jag aldrig sett det som något annat än sex, för jag sa aldrig emot. Hur jag nu minns hur ont det gjorde. Att jag låg där under honom, väntade på att han skulle bli klar, låtsades njuta, hur det brann av smärta i mig. Hur jag gjorde allt för att låta bli att tänka på smärtan, hur jag bara ville vara normal. För att jag trodde att det var normalt. Att det var så sex skulle gå till. Jag sa inte nej. Men jag kände mig så uttnyttjad efteråt, både då och under andra liknande situationer, senare. 

 

Eller de gånger då jag har gått ner på en snubbe för att jag har känt mig tvingad. Antingen för att jag, tydligen, har retat upp dem. Gjort dem kåta. Hur de säger att de inte vill ha blueballs, det gör ju så jävla ont, kan du inte i alla fall gå ner på mig? Eller för att jag har känt mig skyldig till det av andra anledningar. Kanske för att de har erbjudit en sovplats. Eller bara för att jag ska få undvika att ligga med dem. En avsugning kan de få, har jag tänkt, så kanske jag slipper tjatet sen. Så kanske jag slipper ha sex med dem. Efteråt har jag känt mig så jävla smutsig. Så jävla, jävla smutsig. 

 

Eller minnet av när jag var på Emmabodafestivalen när jag var 18 år och följde med några killar till husvagnscampingen. De verkade shyssta. Deras kompis som var där verkade inte lika shysst dock. Jag minns inte hur, eller varför, men till sist satt bara han och jag kvar i förtältet till husvagnen. Jag minns att han fyllde på mitt shotglas, om och om igen. Jag minns hur jag till slut kunde känna i luften att något inte stod rätt till. Att jag befann mig i en farlig situation. Jag minns hur jag tog mig därifrån, snubblandes. Var så full att jag knappt kunde gå. Jag minns hur jag fick hjälp tillbaka till festivalområdet, när jag väl hade tagit mig halvvägs. Då var jag så berusad att jag efter det har en minneslucka på flera timmar. Rädslan av just den situationen gör mig spyfärdig. Hur jag som artonåring kunde känna att det låg en våldtäkt i luften. Kanske hade jag fel. Kanske hade jag helt rätt. Men rädslan var verklig oavsett. 

 

Eller alla gånger då någon har tagit på mig på ett dansgolv. På krogen. Hur någon har klämt på min rumpa, smekt mitt underliv, nuddat mina bröst helt med avsikt. Eller de gånger då en pojkvän har pressat mig på sex. Visat sig sura för att de inte har fått ligga på tio dagar. Blivit arga. Eller tjatat sig till ett knull, utan att förstå vilka gränser de passerar. Eller hur jag har vaknat upp med händer innanför mina trosor, av både pojkvänner, och andra som har fått låna sovplats. 

 

Hur jag nu, 25 år gammal, sitter hemma och är rädd för att mörkret sluter sig utanför fönstrena. Hur jag den senaste veckan har ryckt till så fort jag har sett något i ögonvrån, eller så fort det har känts som att någon har varit i rummet. Det har inte varit någon där en enda gång. Men hjärtat hoppar högt, hela tiden. Rädslan sitter precis, precis under huden. Som den har gjort så många gånger tidigare. Det gör mig utmattad, ärligt talat. 

 

#metoo har gjort det sexuella våldet fruktansvärt verkligt. Hur kan någon som har varit utsatt någonsin lyckas ta tillbaka sina gator igen? Hur kan någon som har varit utsatt någonsin känna sig hemma i sin egen kropp? Hur ska jag lyckas övertyga mig själv om att min kropp är min egen, ingen annans? När så många har tagit sig friheter. När så många har utnyttjat. Våldfört sig på. Utövat makt över.

 

Hur ska jag lyckas få rädslan att försvinna, när jag vet att vem som helst kan vara en förövare?