Sen sist och så
Hej. Det var längesen. Hur fasiken börjar man skriva i en blogg man har övergett i flera år? Sist jag publicerade något överhuvudtaget skulle jag snart fylla 30. Det här året fyller jag 33.
Jag har haft så stort fokus på att skapa content att allt annat kreativt utlopp har sinat helt. Och det är först nu jag inser och känner av hur tråkigt jag samtidigt har tyckt att det har varit, att all min energi har gått åt till att skapa värdefulla inlägg till Instagram och vettiga nyhetsbrev och poddavsnitt och allt vad jag pysslat med i min business.
En business jag nu släpper taget om. Det är så jäkla skönt.
Det är som om jag har gått och tittat ner i en karta i flera år och försökt hitta vägen framåt, istället för att bara lyfta huvudet och blicka ut över vyerna. Inte för att jag inte har varit i nuet, inte för att jag inte har njutit, men jag har varit så låst vid en specifik slags resa att jag fram tills nyligen inte har gett mig själv utrymme att verkligen känna efter.
Men så dog min farmor. Det vände upp och ner på allt. Såren jag har spenderat så mycket tid med att läka öppnades upp. Jag behövde sörja under en ny slags omgång, nya lager. Och ett tag senare insåg jag hur dåligt jag mådde av Instagram, så jag tog bort appen. Det var ett litet steg på vägen till att faktiskt börja känna efter.
Under tiden insåg jag mer och mer att mina prioriteringar och drömmar har ändrats, även om mitt fokus tills dess inte hade gjort det. Så jag började titta upp. Känna in. Andas. Och landa. Och det var då jag förstod att jag höll på med ett stretande i mitt företag som inte längre kändes kul. Det betyder inte att det inte varit värt det. Jäklar vad jag har lärt mig och jäklar vad viktigt det har varit för mig att FÅ kämpa med det!
Men nu vill jag inte kämpa längre. Nu söker jag något annat. Något lättare.
Fördelen med att få släppa en business på eget bevåg och inte för att man måste av exempelvis ekonomiska skäl, är att det verkligen känns som ett självständigt beslut och en framgång i sig, snarare än ett misslyckade. Jag är liksom bara.. nöjd? Och det känns så skönt.
Det här var inte vad jag hade tänkt skriva - en förklaring till varför kreativiteten sinat. Men som många gånger tidigare när jag bloggat kommer det något annat än planerat när jag väl börjar skriva. Det är ändå något väldigt fint och värdefullt i det.
Annars då? Jag bor i Västerås, vilket jag har gjort i 4 år i sommar. Herregud, att det har gått 4 år. Fattar inte. Jag tror jag nyss hade flyttat hit när jag bloggade "som vanligt" sist. Nu bor vi i en större lägenhet dock tack och lov. Jag och A har förlovat oss och planerar för bröllop till sensommaren! Och jag har förstått att jag är autistisk. Men det är en helt annan historia.
Nu får vi se hur det blir med bloggandet framöver. Kanske trillar jag in här oftare kommande tid? Hoppas det.
Puss.