Älsklingarna
Det är tisdag och jag hänger i en lägenhet i Stockholm. Snart kommer Doris hit med mat och jag har redan öppnat vinflaskan för att tjuvstarta. Sminket är på, t-shirten likaså. Den jag beställde i höstas med glädjetårar i ögonen över att mitt favoritband i hela världen skulle släppa ett nytt album.
Jag kom hit i förmiddags och klarade alldeles utmärkt av att ta mig till Odenplan på egen hand med flygbuss och tunnelbana. Är alltid så nervös inför resor, särskilt när det gäller kollektivtrafik i städer där jag inte känner mig hemma. Väl framme på Odenplan lyckades jag även lokalisera ett Systembolag och ett Ica för att inhandla både vin och lunch. Kan ju inte bli bättre. Väl här pluggade jag lite och sedan tog jag en dusch och sminkade mig i lugn och ro.
Det är tre år sedan jag såg Mumford & Sons live första gången. Har skrivit om det här! Jag vet inte hur det gick till, men det är nio år sedan jag började lyssna på det här fantastiska bandet. I början var det såklart mer sporadiskt, någon låt här och där. Sedan släpptes Babel när jag bodde på Cypern och det var då jag blev besatt. Spelade varenda låt från både det och från Sigh no more, om och om igen. Och så har det fortsatt. Jag har en spellista på Spotify som rätt och slätt heter "älsklingarna" som jag lyssnar på cirka jämt. Jag tröttnar aldrig på deras låtar, jag förstår det knappt själv.
Så. Ikväll har jag inga särskilda önskemål om låtar ärligt talat. Jag älskar ju alla? I och för sig skulle det vara jävligt fint att få höra låten vars lyrics jag numera har intatuerade på armen, vilket är Ghosts that we knew.
Det här känns helt overkligt. Nu måste jag sluta skriva innan jag typ börjar gråta av nerver. Ska dricka lite mer vino. Puss!