När jag tog min kandidatexamen

Jag började skriva det här inlägget i förrgår. Sedan fick jag för mig att rodda med grejer i läggan istället, ta en dusch, gå ner på stan och *uträtta ärenden* och efter det träffade jag Alexandra. Vi hade vinpicknick i parken och det var supermysigt, såklart. Och såklart ledde det till en eller två ölkannor på McCool's, dit Gustav också joinade. Men eftersom McCool's stänger vid 22 en måndag ledde det även till några timmar på Krögers (okej vi var där till stängning). Jag hade alltså en ordentlig utgång en MÅNDAG och kom hem vid halv tre-snåret efter att till och med ha dansat loss på Krögers lilla dansgolv. Ändå najs. Var således väldigt bakis igår men tog det chill hela dagen och avrundade kvällen med en promenad och middag med Gimli. Kunde som vanligt inte riktigt somna när det var dags för det och vaknade dessutom vid fem inatt utan att kunna somna om. Har alltså redan varit vaken i knappt tre timmar och mår. inte. jättebra. 
 
Sitter nu och läser kommentarerna från opponenten på min uppsats och känner bara: jag orkar inte. Pendlar mellan att känna: "men gu har du ens LÄST vad jag har skrivit?" och "ja det där kanske jag skulle ha tänkt på men det orkar jag ju inte lägga till nu". Stabilt och så ju. 
 
Well. Vi återgår till det inlägg som egentligen skulle ha lagts upp den tredje juni. 
 
...Idag är det prick tre år sedan jag tog min kandidatexamen. Det var nog den varmaste dagen dittills under året och jag hade ärligt talat inte kunnat önska mig en bättre dag/kväll/natt. Vi inledde dagen med champagnehäng med hela klassen, innan vi tillsammans traskade till Nyckeln för ceremonin. 
 
Här är mitt fina crew, brudarna jag har tentapluggat med, ångestat över diverse uppgifter och uppsatser med, kanske dansat lite med, skrattat högt med i korridorerna och druckit otaliga koppar kaffe med. 
 
Jag och Lojs var extra nervösa inför ceremonin för vi skulle hålla tal, något ingen annan visste om. Vi skrev klart det bara två, tre dagar innan examen och hade således inte hunnit öva jättejättemycket, men det var så himla roligt att få hålla det. Vi hade egentligen skrivit ett helt annat slags tal, något sentimentalt gojs med fokus på framtid och att *följa sina drömmar*. Men vi strök allt det där och skrev istället ett lite mer lättsamt tal på rim, som tog upp fyllevästen, Sjösjukan, tentaplugg, nya bekantskaper och studenttidens signum: förfester med för mycket alkohol. Det var kul. 
 
Ceremonin avrundades med fika på innergården varpå jag sedan åkte hem för att duscha och sminka om mig. Maggie, Alex och Fredrik kom hem till mig och sedan blev vi hämtade av min familj för att åka ner på stan. Vi käkade middag allihopa på Kött & Bar, ett restaurangval som kanske inte är det mest självklara för mig som då var vegetarian, men eftersom Blondie jobbade där visste jag att det var enda sättet att faktiskt få chansen att träffa henne under min examensdag också. 
 
Efter middagen gick vi såklart till Sjösjukan för att slå klackarna i taket. Nästa underbara minne jag har från kvällen är när jag dansar på Krögers och skriksjunger till THE SUN IS SHINING AND SO ARE YOU då jag kände mig som en jävla queen som klarat av min kandidatexamen. Finally, liksom. 
 
Träffade även mina fina grabbar Anton och Bobski på Krögers och hade allmänt en fantastisk kväll. Efter Krögers hamnade jag på efterfest på *utelämnat ställe* där vi spelade beerpong och rökte inomhus. Det är något visst med att göra det, eller hur? Det luktar förjävligt och känns ju egentligen ofräscht som tusan, men samtidigt är det någon slags konstig frihetskänsla i det. Jag vet inte. 
 
Efter efterfesten gick vi vidare till nästa efterfest. Hängde på sjömanshemmet med diverse sjömän och annat löst folk, som man gör. Eller gjorde, åtminstone. Det var ljust ute och redan varmt igen. Jag hade inte på mig jackan ens en minut under hela dagen och kvällen hörni. Helt absurt. 
 
Minns detta så väl: jag och Alex tog sällskap hem och väl utanför hennes hus bröt jag ihop totalt. Grät och undrade: vad sjutton gör jag nu. Hon kramade om mig och jag tänkte ändå att ja, det löser sig väl på något sätt, men separationsångesten hade ett stadigt tag om hjärtat. När tårarna väl var slut traskade jag vidare hemåt och fylldes av någon konstig lycka av att solen värmde, natten var över, mina vänner var fantastiska och utbildningen var avklarad. Så märklig känsla. 
 
Och nu: nu sitter jag och redigerar min D-uppsats för att, åtminstone om ett tag, kunna ta ut min magisterexamen. Om knappt en vecka börjar jag jobba som kommunikatör. Livet hörni. Det är ju rätt fint ändå. Knäppt men fint. 
 
Jules | |
Upp