Den tjugoandra maj
Jag vaknar upp i min säng strax efter klockan sex. Det är en helt vanlig tisdag, åtminstone vad jag vet dittills. Som vanligt börjar jag morgonen med att scrolla igenom feeds på min telefon. Twitter, Instagram, Facebook. Idag hinner jag bara halvt igenom Twitter innan jag förstår att något som inte borde hända, har hänt. Något som berör Manchester, och uppenbarligen musikindustrin. En snabb vända till Safari ger mig kalla kårar, när jag går in på första bästa nyhetssajt. Misstänkt terrordåd. Efter avslutad konsert. Största inomhusarenan i Europa. Minst 19 döda, uppemot 60 skadade. Rädslan som först bara var en knut i magen omvandlas till tårar.
Ariana Grandes fans består främst av unga människor. Allra mest av unga tjejer. Barn. För vissa kanske det var deras allra första konsert. För alla skulle det vara en plats fylld av glädje, eufori, kärlek. Istället blev det en plats fylld av rädsla, chock och sorg.
Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Här ligger jag i min säng, i tryggheten, med en katt som nosar på min haka medan mina tårar rinner nerför kinderna. Jag vet inte om det är ilskan eller sorgen som är störst. Terrorattacker övergår mitt förstånd. Trots alla historielektioner och alla nyheter som tar upp krig, attacker och terror så kan jag inte förstå hur människor kan vara så grymma. Så rakt igenom onda.
Jag känner för alla offer, vars kväll som skulle vara fantastisk slutade på ett helt annat sätt. Jag känner för alla anhöriga, skadade och besökare, som aldrig kommer glömma den här kvällen. Vad som dock är viktigt nu, är att vi inte låter rädslan vinna. Att vi inte låter terrorn vinna. Vi måste stå starka, tillsammans, för att visa att det finns godhet i världen. Jag vill i alla fall fortsätta tro det.
