You know my heart is yours and yours alone
Min kalender har ett citat i högra nedersta hörnet varje vecka. Den här veckan står det: att vänta på glädjen är också en glädje, och jag försöker verkligen hålla med. Men det går ju inte. Längtan är för stor och saknaden är som två knytnävar mot axlarna; trycker ner mig i golvet. Hur länge varar känslan av att vara nykär? Jag är inte helt säker på tidsmåttet, men jag är säker på att intensiteten inte brukar förstärkas på det här sättet. Alla ord känns tomma, det finns inga som är stora nog. När vi är nära känns allt så självklart, när vi inte är det känns allt självklart men samtidigt så overkligt. Är det på riktigt? Är hon verkligen min? Har jag drömt alltihop? Ibland vaknar jag på morgonen och försöker febrilt leta efter ett riktigt minne, en doft, ett meddelande på telefonen. Något för att bevisa att det inte bara är något hjärnan har knåpat ihop under natten. Det skulle lika gärna kunna vara det.
Jag blir fortfarande nervös när hon skriver att hon har satt sig i bilen och är på väg hit. Det där pirret som dyker upp i magen när hennes namn syns på telefonen känns någon gång varje dag. När vi står och lagar mat i köket kan jag inte låta bli att röra vid henne varannan sekund. Dra henne intill mig, snudda hennes axel med mina läppar, lägga en hand vid midjan. Bara så att jag får känna att hon är där. Att det är på riktigt.
Förståelsen hon visar varje gång jag är ledsen eller upprörd. Hur hon skrattar åt mig när jag är lite sur för att jag är hungrig, istället för att bli sur själv. Pussar mig på huvudet, säger att vi ska äta snart. Hur hon tar min hand oavsett var vi är någonstans, oavsett om någon tittar snett eller inte. Med henne bredvid mig kunde jag inte bry mig mindre. Likväl som jag vill visa det för mig själv, vill jag visa det för alla andra. Att det är på riktigt.
Ni vet när en träffar någon och alla ens planer, alla ens drömmar, liksom blir lite blurriga i kanterna ett tag? De där storslagna idéerna, målen en har, drömmarna som till och med kanske är helt hemliga. De blev blurriga, sedan blev de helt klara igen. De behövde bara redigeras lite, ändras om något. För att hon skulle få plats. För att det är på riktigt.