julesbjork.blogg.se

Det är måndag och det känns i hela kroppen. Jag har haft en fin helg men jag är trött. Det är frustrerande att vilja så mycket, och att veta att en egentligen har så mycket mer att ge, bara inte just nu. Jag kan inte just nu. Det tar stopp någonstans, jag vet inte varför. Jag försöker ha tålamod, så mycket tålamod med mig själv. Försöker pausa när kroppen säger ifrån, säger nej till saker jag egentligen skulle vilja göra, prioriterar bort sådant som kan stjäla energi för att istället kunna vila upp mig. Men det hjälper inte. Det hjälper ju inte. 

 

Jag vaknar på morgonen med en tung känsla i hela kroppen. Det känns bättre när hon är bredvid, men jag vet att det ändå skulle kunna kännas tio gånger lättare. Det borde göra det. Men istället får jag ångest för att jag har ångest, dåligt samvete för att jag är trött, skuldkänslor för att jag inte orkar och behöver be om hjälp. Tappar bort mig i mitt eget huvud, håller inte reda på mig själv eller vad jag ska göra om jag inte skriver ner allt. Står handfallen på väg till köket för att jag inte vet vad jag skulle hämta. Glömmer bort vad någon har sagt sekunden efter att orden har yttrats. Ber om ursäkt, säger förlåt, känner mig dum. Det är inte meningen, att verka vara så disträ. Jag är bara inte med och jag vet inte varför. Det är frustrerande att vilja så mycket men inte kunna. 

 

Låg på soffan med Emelie igår, tills vi sa att vi borde carpa dagen lite, njuta av solen, ta tillvara på våren. Allt det där fina ni vet. Tog mig upp och ut, men trots att solen sken och trots att jag blev gladare blev jag inte så glad. Så som en borde bli. 

 

Jag tror att min kropp är utmattad. Problemet är att jag inte vet varför. Jag tror att jag behöver en paus, men jag kan inte komma på ifrån vad. 

 

Tålamod. En får väl ha lite tålamod. Och hoppas på att alla har det med mig, också.