Skavsår.

Det är sista oktober och höstmörkret ligger som ett täcke över hela den här jävla stan. Allt är så mörkt. Jag hade min tenta idag och det gick skit rent ut sagt. Hur ska jag klara av att läsa om kalkylmetoder och internredovisning när hjärtat blöder? Efter tentan kedjerökte jag och sen gick jag till gymmet, vilken kombo va. Men trots att jag vill sluta röka kan jag inte, de där cigaretterna har blivit min livlina, min livlina som en dag kommer döda mig. Ge mig svarta lungor och få mig att gå sönder, samtidigt som det är dem som håller mig hel. När jag kom hem från gymmet satte jag mig i mitt badrum och grät. Samtidigt som jag tyckte synd om mig själv kände jag mig så patetisk. Vad är det att gråta över, en tenta som gick dåligt, en fest en inte blir bjuden på, ett hjärta som är trasigt? Kanske ingenting, kanske allt.

Sen sminkade jag över allt det fula och tog bussen till psykologen. Hon sa att jag var fin, frågade om min ljusrosa kappa var ny, det är den svarade jag. Hon frågade hur jag mår, jag sa sådär, suckade, började försöka förklara. Tårarna tryckte bakom ögonlocken men nej jag gråter inte när jag precis har stått i en halvtimme framför spegeln och smetat på smink i hela ansiktet och ögonfransarna blev helt perfekta, inte fan kan jag gråta då. 


Det är så mycket. Så mycket minnen, så mycket fint. Men allt var så skört och det gick sönder.

Kanske är det mitt fel. Kanske är jag för komplicerad som du sa, kanske är jag för trasig.

Kanske måste jag laga mig själv, innan jag kan låta någon annan älska mig fullt ut. Kanske måste jag lära mig att älska mig själv. Jag hatar den klyschan men jag börjar tro mer och mer på att det är sant. Innan har jag alltid trott att det är kärleken som kommer fixa allt, laga allt, men kanske måste jag sluta lita på att någon ska komma och rädda mig. Kanske måste jag rädda mig själv. Jag vet bara inte hur jag ska göra. 

Från hjärtat | |
Upp